Appearance & Reality

Att vara ord mer än kött

2011-12-14T07:52:00.007Z

En vänskap av bokstäver är väl också en vänskap? Ibland mer så än om man ses och blir till kött och blod?

Kött och ord? Sagor är också människor, skriver jag för döva ögon. Men det är ju så, det vet jag, att det är så det är alltså. Det är därför man nästan bara borde läsa sagor och endast sällan träffa människor. Jag är säker på min sak.

Far

2011-11-13T18:26:00.009Z

Klockan är knappt halv åtta men det är redan så mörkt ute att det är som att stirra ut i en ändlös tom rymd där jag sitter på tåget från Malmö mot Göteborg. Innan vi åker sätter vi oss i vardagsrummet och jag ber far att spela något på pianot och endast mycket motvilligt sätter han sig ned och med stegrande andakt börjar spel en av Chopins nocturner. Utan att märka det själv försvinner han allt längre in i sig själv och i musiken och minnena den alltid väcker hos honom. Det är bara vid de ytterst få tillfällen han spelar piano man kan ana saknaden han bär på och hur skör han är.

En gång, när jag var liten fann jag honom sittandes i vardagsrummet i det stora huset där han bodde i ensamhet, med tårarna rinnandes nedför kinderna till Chopins musik. Det är den enda gången jag sett honom gråta och han försökte förklara vad det var han kände, men det blev honom övermäktigt och med tårfyllda ögon sa han att jag kanske skulle förstå när jag blev äldre. Men jag förstod vad det var, jag förstod att det var en saknad efter en hel värld som han förlorat som frammanade tårarna ur en för mig okänd kammare i min fars hjärta. Och det var då jag förstod hur ofantligt ensam han måste känna sig, hur hård och hemsk jag varit mot honom. Och det påminns jag om nu när jag sitter och med tillbakahållen sorg ser på honom när han med sällsam ömhet, med gamla fingrar och en allt mer böjd rygg tillåter sig själv att försvinna en stund från en värld för att träda in i en annan, renare, friskare men kanske sorgligare värld. Och plötsligt förnimmer jag hur han i skymningsdunklet som strömmar in genom fönsterna i ett kort ögonblick löses upp framför mina ögon och endast existerar i musiken och i inget annat, hur han är fri. Men förhäxningen bryts innan mitt förnuft hinner gripa efter den och det blir dags att klä på sig och åka till tågcentralen. Fönstrena

Tåget passerar Lund, där vi promenerade igår och hjärtat slår hårt och oroligt när jag rusar genom natten, lyssnandes på Chopin och med far i tankarna. Tiden läker inte alla sår och kanske är det som sig bör. Kanske räcker det med dessa sällsamma ögonblick av frihet.

Utanför fönstret breder ett oändligt vackert mörker ut sig över de skånska fälten.

Ett mörker över jordens anlete

2011-08-08T17:29:00.008Z

Jag känner alltid ett visst motstånd mot att åka hem till min mor, inte för att jag inte tycker om att vara där utan för att jag oundvikligen blir påmind om en framtida tomhet.

På morgonen efter att hon väckt mig sätter hon mig att göra en salsa de chile jarocho. Jag gnäller något sömndrucket att det skulle gå snabbare att göra den i en matberedare istället för att göra den för hand i hennes molcajete, en sorts mexikansk mortel gjord av lavasten. Nej, det går inte för sig alls, i matberedare blir det alls inte lika gott. Så jag börjar mosa chilifrukterna tillsammans med vitlöken och tomaterna och tillsätter salt enligt mors instruktioner. Under tiden värmer hon tortillas och gör huevos rancheros, äggröra med tomater, lök och chili. Bönröran står och puttrar tungt, som vore den tjock, svart lava. Mor börjar prata om någon släkting vars man hade casa chica, det vill säga en utomäktenskaplig familj. Hon skrattar när hon säger att trots att det är fruktansvärt att männen där är sådana otrogna svin, och att svineriet är något man i viss mån idoliserar. Så stämmer hon upp till sång och sjunger en corrido, den som jag hört så många gånger som barn, den om Juan Charrasqueado, som handlar om en ranchero som var en äkta drinkare, förförare och hasardspelare. Denne Juan var modig, un buen gallo och tog minsann skamlöst oskulden av de allra vackraste kvinnorna i byn. En lördag när han stupfull möts av nyheterna att hans erövringar retat upp byns män och nu är efter honom, hinner han inte ens sätta sig på sin häst och fly, innan de hinner ikapp honom och dödar honom med ett revolverskott för hjärtat. Sången slutar med hur man i en liten stuga kan höra ett barn gråta och hur hans mor ömsint tröstar honom och därefter ber för sin Juan, som var ett fyllo, en slyngel och en hasardspelare.
Vi skrattar som små barn åt den mexikanska machismon, åt paradoxen att det mexikanska folket hyllar den samtidigt som alla (kvinnor) avskyr den. Sedan sätter vi oss till bords och äter vår frukost.

När det skymmer frågar hon mig om det inte snart är dags att skaffa barn, tiden går ju och hon vill så gärna ha barnbarn. Snart finns hon ju inte kvar här längre, snart är det nog dags för henne att vila i jorden, säger hon med sitt allra mest kärleksfulla leende och jag säger något irriterad att jag inte tycker om att vi alltid ska diskutera hennes stundande död. Men jag är inte irriterad, jag är lika bedrövad som jag var som barn när hon pratade om hennes kommande död. Om vi satt i vardagsrummet brukade jag krypa ned under bordet och stirra upp i dess vita undersida samtidigt som mor stillsamt pratade om döden som något ljuvt, som Guds smekning mot ens kind. Och jag trodde på henne. Det var aldrig döden som skrämde eller gjorde mig ledsen, tvärtom såg jag nog fram emot den. Det var tanken på att bli lämnad ensam på jorden som gjorde mig bedrövad. Och under bordet kunde mor höra min röst som sa att om hon skulle lämna mig så skulle jag minsann följa med.

När jag på söndagen sitter på bussen på väg hem till Göteborg, ser jag hur himlen spricker upp och är klarblå, men hur ett ändlöst mörker trotsigt ruvar över jordens anlete.

Den övre delen av fotot togs någonstans på vägen till Göteborg. På den undre delen sitter min syster, mor och jag i mitt barndomshem. Året är 1981 och jag är fyra år gammal.

The Rite of Love and Death

2011-07-25T19:36:00.004Z

Fyra år innan Mishima begår sepukku efter den misslyckade statskuppen, som enligt några snarare var en förevändning för att ljuta döden för egen hand, skriver, regisserar och spelar Mishima huvudrollen i Yûkoku, eller The Rite of Love and Death. Den är fantastiskt vacker och lämnar mig i ett särskilt tillstånd av ömhet och något mer, något annat jag har svårt att uttrycka. Eller inte vågar. Nu, efter att ha sett den för fjärde gången i dag, slår mitt hjärta hårt i bröstet, min panna är svettig och jag vet att jag inte kommer kunna sova i natt.

Tack J för att du hittade den åt mig på Ubuweb.

Skrotafton vid havet med B

2011-07-14T19:59:00.007Z

I går gick jag och B på promenad från Gamlestadstorget där hon bor, till havet. Hon hade åkt buss till stan, vilket man annars aldrig gör, och så upptäckt att man enkelt kan promenera till havet därifrån. Hon var mycket nedstämd och det gjorde mig ledsen att se. Jag känner så väl igen allt hon berättar för mig om hennes sinnesstämning och de ständiga upp- och nedgångarna, jag känner igen precis allt från H:s beskrivningar av hennes stormiga inre. De måste tära fruktansvärt på henne och det oroar mig. Hon är väldigt fin och rar och det gläder mig mycket att vi blivit vänner. Det är märkligt att hon bodde i över ett år i min lägenhet och att det var först när jag återvände till Göteborg som vi sågs och befäste vår vänskap.

Längs med havet gick vi och tittade på båtar stadda i olika skeden av förfall. Vissa av dem var halvt sjunkna, särskilt en husbåt. Vi hittade mycket vackert skrot som för en stund skingrade B:s tungsinthet och när hon hittade ett oöppnat paket "kaptensstrumpor", bestående av en röd och en grön strumpa med vars hjälp man alltid ska kunna skilja mellan styrbord och babord; grön strumpa på höger fot och röd på vänster, sken hon upp i ett leende och skrattade lite. Enligt instruktionerna är det bara att korsa fötterna om man skulle få för sig att vända sig mot aktern. Själv blev jag glad för alla apparater med fortfarande intakta knappar och spakar, bland annat en gammal vacker vattenkanon att släcka bränder med och en gammal burk med marinerad laxsill i picklessås som enligt texten på locket är för finsmakare.

Sedan fortsatte vi mot centrum där slutligen tog spårvagnen hem igen. Timmen blev sen och månen, som imorgon blir full, lyste mellan granarna när jag stod på min balkong och tänkte tillbaka på dagen.

Min familj

2011-07-13T17:57:00.013Z

En skymt av ett till viss del svunnet Mexiko. Den pistolförsedda damen (observera den spända hanen! Vapnet är förmodligen laddat och redo att fyras av) längst till vänster är min moster Hilda och mannen hon håller i handen vill jag minnas är hennes fästman men jag är osäker. Till höger om honom står min morbror som även är min namne och som nu är pensionerad och tydligen en mycket respekterad före detta toraxkirurg i USA. Kortet togs förmodligen på vår familjs rancho, blott något år innan mor flyttade till Europa för att aldrig mer återvända för att leva i sitt hemland.

Min mexikanska familj var innerligt troende och det var han som ofta fick rollen som böneledare när min mormor inte var det. Hans relation till Gud ska ha varit av sådan art att historierna om hans förmåga att leda familjen i bön ger mig rysningar än idag.

Det var just genom dessa berättelser om min familjs disciplinerade fastande och bönerna komna ur hjärtats allra djupaste vrår som uttalades i dunklet i deras lilla hus, som jag fick insikten att den vars ljus är starkt, nästan oundvikligen kommer att hemsökas av mörker. Det var en av de allra första religiösa lärdomarna mor gav mig som fortfarande mycket liten men det var också en lärdom hon själv mottog som ännu mindre. Hon och hennes syskon var ju mycket små när de deltog i de långa bönesessionerna när morfar och något år senare mormor låg inför döden och även barnen fick fasta och efter timmar av bön blev mörkrets närvaro några gånger så påtaglig att den skrämde vettet ur dem. Jag minns hur mor berättade för mig om en särskild natt under regnsäsongen, när åskan från de rasande tropiska stormarna vrålade utanför deras enkla hus och familjen hade samlats för att be för min morfars tillfrisknande. Den natten blev mörkret runt det lilla huset så kompakt att de samlade mycket tydligt blev varnade för det annalkande något som släppts lös ur avgrunden för att ansätta dem och som snart kraftfullt bultade på dörren till deras hem. Min mor berättar det alltid med ett allvar i blicken som ger mig kalla kårar av att tänka på här jag sitter och skriver. När jag många år senare upptäckte Nietzsche och hans passage om att blicka ned i avgrunden och hur den då blickar ned i dig, gick mina tankar till min mors berättelse om den stormiga natten i byn.

Men Gud tog vad som tillhörde Honom, men min morbror återhämtade sig aldrig efter förlusten av sina föräldrar och hans tro började vackla och med åren, efter att han bosatt sig i USA, blev den alltmer amerikaniserad och till och med i vissa avseenden vulgär.

Bredvid honom står min mor och bredvid henne står min morbror Alfonso. Han var en macho av den gamla mexikanska skolan; en sann gentleman men också, som mexikan, definitivt en sangviniker, en kvinnokarl, fullkomligt orädd och ofta beväpnad när han red genom byn då han som syndikalist utsattes för flertalet dödshot. Han visade mig sin Colt 45 och minnet av dess tyngd i mina små händer och doften av vapenolja är orubbliga. Jag minns hur han skrattade högt när det brann i min mun av den heta chilisåsen min tia gjorde och när han skojade med mig då jag satt i hans knä, hur han kallade mig vikingo och ömt drog sina jättelika, grova händer genom mitt hår. Han tyckte jag åt som en fågel och jag försökte därför ofta äta fler tacos än vad jag egentligen ville för att verka vuxnare och manligare i hans ögon. För tio år sedan sällade han sig till de andra döda.

Det var länge sedan jag var i Mexiko nu; små kusiner har blivit vuxna och skaffat barn, jag har blivit tio flera gånger om, el tio Victor (som snarare uttalas Bitor), el vikingo och personer vars minne jag håller oändligt kärt har sällat sig till de hädangångna. Om jag kan ska jag åka dit i november för att på kyrkogården, med den finaste tequila (av märket Joven Casco Viejo, som alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta av skäl jag kanske berättar om en annan gång), fira dem så som endast mexikaner kan, detta dödsälskande folk, i ett febrigt glädjerus över minnena man har av de kära men med det latinamerikanska svårmodet alltid nära till hands.

Britney & Sollefteå

2011-07-11T20:39:00.005Z

Natten till idag drömmer jag om Sollefteå och om Britney Spears. Hon bor där, eller vi bor där tillsammans med några andra personer i en jättelik herrgård med genomgående vit inredning. Jag har känslan av att vara deltagare i någon slags Big Brother-liknande dokusåpa. Minnet undflyr mig nu när timmen är sen men allt var klart och levande när jag vaknade i morse.

Genom rummen i herrgården sträckte sig glasrör med en lysande blå vätskeliknande massa som pumpades runt av ett märkligt maskineri nere i källaren. Maskineriet såg ut att vara en syntes av Jules Vernes och H.G Wells feberdrömmar; en halvt organisk, halvt mekanisk apparat med membran som pulserar och kolvar som pumpar, väser och gnisslar. Jag vet inte om maskinen lever, om den är en medveten entitet i sin egen rätt. Källaren är dunkel och mardrömslik men av någon anledning ändå inte skrämmande utan snarare förhäxande.

Britney ska lämna huset och stämningen är sorglig och vemodig för vi har kommit varandra nära och jag kan ana en begynnande förälskelse mellan oss. Jag ber henne om något att minnas henne vid och hon lovar att skicka ett fotografi på I21, infanteriregementet i staden där jag en gång i tiden gjorde min värnplikt.

Sedan lämnar hon mig ensam och tungsint med de andra människorna i huset. Strax därpå vaknar jag med en mycket märklig känsla av saknad och längtan efter något jag kan ana men inte vill klä i ord.

En monstruös sublimitet

2011-07-09T08:49:00.004Z

Det har möjligtvis antytts förr i mina inlägg men kanske aldrig så tydligt. En viss rädsla att i bästa fall bli ansedd som otidsenlig krigsromantiker eller i sämsta fall som blott och bart en ignorant idiot, har väl gjort mig försiktig i mina formuleringar. Men på grund av litteraturen jag läser just nu blir min gamla längtan åter så påtaglig. Bekännelsen är äkta, min önskan att delta i ett krig är djupt allvarlig och innerlig, så allvarlig att jag vid ett flertalet gånger tagit kontakt med den enda militära institution som i händelse av min antagning, verkligen kan garantera mig vad jag söker. Och ändå vacklar jag. I min och det stora krigsmaskineriets korrespondens har jag darrat på handen och hjärtat slagit hårt och oroligt i bröstet för jag vet ju att det är det mest kompakta mörker som döljer sig bakom de vänliga och inbjudande orden: hos oss är du alltid välkommen, kom till oss så lovar vi dig att du ska få uppleva ditt livs äventyr. Det känns sataniskt. Och jag dras till det, obönhörligen. Det enda som håller mig tillbaka är tanken på min mor.

Vad beror denna önskan på? Vilken är den intellektuella eller emotionella grund min längtan och övertygelse vilar på? Det är naturligtvis inte en önskan att få döda fienden; jag har inga yttre fiender. Och kanske finner jag också svaret på min egen fråga i denna negering: det är en annan fiende jag söker förinta. Jag hade aldrig dragit ut i krig för kärleken till mitt fosterland eller för en artificiell och av politiker alstrad illvilja mot ett annat folk, och aldrig av religiösa skäl för det vore jag medveten om skulle innebära en fruktansvärd själslig kontradiktion och den vidrigaste hädelse. Nej, det är något annat jag söker på slagfältet; en andlig fostran som jag tror endast ytterst få fenomen kan erbjuda, kanske bara kriget. Och det är alla förbannade trivialiteter som omger mig som jag också vill ska brinna upp och försvinna för alltid.

En dansk soldat som slogs på tyskarnas sida i det första världskriget skrev i sin dagbok:

"Dra ut i krig, inte för gods eller guld, inte för fädernesland och ära, inte heller för att söka fiendens död, men för att stärka sin personlighet, stärka den i kraft och i vilja, i vanor och skick och allvar. Därför vill jag gå i krig."

Och min egen tanke liknar denne unge mans, även om den inte är identisk med hans för det finns verkligen en fiende jag söker förinta i kriget, men som ovan nämnt, inte en yttre sådan. Mannen som skrev dessa ord dog i strid den 8 augusti 1916.

Den yttersta blasfemin; erkännandet att det verkligen finns något ändlöst vackert att finna på slagfälten, i striden, i bombkrevaderna, i elden och naturligtvis i kamratskapet som endast den konstanta närheten till döden kan alstra, denna både monstruösa som vackra sublimitet som kan finnas i striden. Om detta är jag fullständigt förvissad och de som förnekar det tror jag lurar sig själva och sällar sig till skaran av människor som utan större eftertanke hävdar något de egentligen aldrig vågat reflektera över. Men jag förstår båda läger, för min uppfattning om kriget är inte grumlad av romantik (eller så är den det men inte fullkomligen så). Jag vet att kriget är det yttersta uttrycket för mörkret i våra hjärtan. Och kanske är det vad som gör det till ett sådant fängslande fenomen, den underbara syntesen mellan tes och antites; mörker och ljus, skräck och extas, hat och kärlek, allt kondenserat i eld. Mina tankar går åter till alkemins symbolik.

Men likt de män i alla länder som under både det första och andra världskriget var för gamla eller av andra anledningar inte kunde delta i kriget, grät av avund när de såg såg soldaterna marchera mot tågstationerna med fronten som destination, begråter jag symboliskt mitt alltför fridfulla öde och hyser ett inte försumbart förakt för mitt stillsamma liv. Jag skulle bli den förste att anmäla mig som frivillig om jag fick möjligheten. Det är underligt hur tanken gör mig kallsvettig och lite illamående. Avgrundens vrål ingjuter en slags metafysisk skräck i mig och samtidigt försöker jag inte dämpa dess rop. Och kanske gör det mig i någon mening förtappad, jag vet faktiskt inte.

Det sägs att nästan inga soldater någonsin återvänder från kriget, att de som verkligen deltagit i det oftast stannar där på de blodiga slagfält där de en gång stridit och kanske är det sant. Men risken är för mig värd att ta.

Bilden visar brittiskt infanteri som avancerar genom stridsgas på slagfältet vid Loos, den 25 september 1915; unga män som redan tycks förvandlats till vålnader och som jag föreställer mig fortfarande oroligt patrullera de numer tysta, grönskande och fridfulla slagfälten där så mycket ungt blod spilldes. 500000 soldater tillhörande det brittiska imperiet dör i striderna och 25000 tyskar. En av dem var Rudyard Kiplings son John Kipling, kallad Jack. Kipling återhämtade sig aldrig efter sonens död och skrev dikten My boy Jack när beskedet om hans död kom:

“Have you news of my boy Jack?”
Not this tide.
“When d’you think that he’ll come back?”
Not with this wind blowing, and this tide.

“Has any one else had word of him?”
Not this tide.
For what is sunk will hardly swim,
Not with this wind blowing, and this tide.

“Oh, dear, what comfort can I find?”
None this tide,
Nor any tide,
Except he did not shame his kind —
Not even with that wind blowing, and that tide.

Then hold your head up all the more,
This tide,
And every tide;
Because he was the son you bore,
And gave to that wind blowing and that tide!

Jag kan inte förneka mörkrets lockrop, jag kan bara inte och jag har verkligen försökt.

Intighet

2011-07-03T11:49:00.008Z

På flyget från Dublin hem till Göteborg åker planet genom en dimma, ogenomtränglig men inte kompakt och som mest liknar vattenblandad mjölk. Jag håller The Quantity Theory of Insanity i händerna (som med saknad får mig att tänka på J i Skottland) men kan inte läsa den, jag har jag aldrig kunnat läsa på resor och ändå tar jag alltid med mig någon form av färdlektyr men alltid i onödan. Istället låter jag blicken och tankarna förlora sig i det förbipasserande landskapet, eller i det här fallet i det gränslösa limbo jag under cirka en timme befinner mig i. Oron växer i mitt bröst; jag vet inte var jag befinner mig, om någonstans alls och jag vet inte vart jag är på väg. Det måste vara så här det känns att vara död i väntan på en eventuell återuppståndelse, tänker jag och oron stegras ytterligare något.

Några dagar senare träffar jag C. Vi dricker oss berusade och ligger med varandra och när vi kommer håller hon mig hårt, nästan krampaktigt och viskar att hon älskar mig. Jag kysser hennes nacke och hals för att slippa svara samtidigt som mina tankar går till den mjölkvita intigheten och känner hur den omsluter och fyller mig där jag ligger bakom henne i sängen.

In the twilight of his existance

2011-06-13T00:14:00.003Z

Jag tycker det här är så väldigt fint. Cioran och Tutea, vänner men i helt olika existentiella läger. Cioran, den nattsvarte cynikern med en pessimism mörkare än Schopenhauers, och Tutea, den katolske skolastikern som ser allt i ett återkastat skimmer från det Absoluta, det allra heligaste.

HAL

2011-05-22T11:01:00.011Z

G, som jag bor hos i Göteborg, diskuterar med mig på natten vad han känner är den nära förestående och världsomspännande förändringen han är övertygad snart måste förverkligas. Vi diskuterade några alternativ till hur den skulle kunna ta sig uttryck varav något var de senaste och ovanligt intressanta nyheterna om kall fusion, vilket är ett fenomen som mer och mer verkar börja tas på allvar, vilket jag aldrig trodde, och vilken definitivt skulle innebära en global energirevolution i en tillsynes mer eller mindre gratis, ren, outtömlig och säker energikälla.

Spritflaskan är tom och vi öppnar den sista flaskan vin, vår gång allt mer ostadig. Jag föreslog som möjligt scenario vad jag tror är det nära förestående genombrottet i forskningen kring artificiell intelligens och vad det skulle kunna innebära för mänskligheten. Vi pratade om konsekvenserna av en sådan makalös skapelse av en digital golem. Jag förutspådde total katastrof och undergång, vilken G höll med om var en möjlighet väl värd att ta i beaktande, men att den i sådana fall skulle innebära det nästa steget i den naturliga evolutionen; mänsklighetens undergång för att ge plats åt en överlägsen syntetisk entitet. Så egentligen är allt peachy oavsett vilka konsekvenserna blir enligt honom. Han har två doktorstitlar och är en mycket övertygad nihilist. Han äter även stora mängder stekt bacon på nätterna, vilket han har läst ska frisätta stora doser testosteron under natten för att så bättre bygga muskler. Han är oortodox även i sitt hårda kampsportstränande, inte bara i hans underliga världssyn, och följer således en diet han kallar the warrriors diet då den enligt honom ska vara baserad på de forna romerska soldaternas kostföring; marchera och svälta på dagen och på natten när man slagit läger, frossa i obscena mängder kött, kolhydrater och fett. Så han gör det samma och verkar hålla sig i god form.

Vi dricker de sista dropparna vin och äter resterna av hans extra flottiga pasta när jag sprit- och sömndrucken, invänder med att jag inte ser ett misstag som frisläppandet av ett artificiellt medvetande ut i det vilda, som ett steg i en naturlig evolutionsprocess, förmodligen för att dessa alltid är omedvetna anpassningar av arterna till omständigheterna, när ett frisläppande av det digitala väsen vars psykologi och eventuella själsliv skulle vara oss fullkomligt ovetbara (likt Wittgensteins lejon), snarare skulle vara som att medvetet trycka på den stora röda knappen för vilken etiketten lyder: Dont ever, ever push this red and shiny fucking button!

Och att naturligtvis trycka ändå.

Tanken på artificiell intelligens skrämmer mig på ungefär samma sätt som tanken på de varelser man frammanar i de klassiska gamla verken i ceremoniell magi; mötet med en oftast monstruös eller otroligt surrealistisk entitet ur avgrunden, totalt väsensskild och obegriplig. På engelskan finns ett bättre ord för det: unfathomable. G hävdar att dessa entiteter, om de existerar, är kända för att vara lögnaktiga och nyckfulla (jag tänker bl.a på en varelse ur Pseudomonarchia Deamonum, Buer, som bland annat ska veta allt om och kunna lära ut allt om moralfilosofi, naturvetenskap och örtkunskap. Tanken på en utomvärdslig lärare i lögnens moralfilosofi gör mig onekligen illa till mods.) och att om man vågar ställa sig ansikte mot ansikte med det okända på det viset, så bör man ha ett mycket klart och väldefinierat uppsåt. Man bör inte göra det av ren nyfikenhet, sa han uppmanande till mig. Och visst har han delvis rätt om vilken min egen främsta attraktionskraft till den formen av verksamhet är. I slutändan enades vi om att det vore fullkomligt galet och förmodligen farligt att genomföra ett sådant projekt och att vi därför borde göra det. Men sedan tillkommer naturligtvis detaljerna, som att få en katolsk präst att viga våra ur ett katolskt (eller kristet) perspektiv, instrument av tvivelaktig teologisk karaktär. Det diskuterades om att flytta ihop i en stor lägenhet för att viga ett av rummen åt våra ceremoniella studier. En annan källa till både skratt och kittlande oro i göteborgsnatten, inför vårt projekt som förmodligen aldrig kommer kunna genomföras av praktiska skäl, är att det enligt sakkunniga i ämnet, som Joseph Lisewski, är av yttersta och okompromissbara vikt att följa instruktionerna till punkt och pricka i allt från tillverkandet av instrumenten, till reningsceremonierna och invokationerna och bönerna. Allt måste göras exakt enligt instruktionerna, vilket gör hela projektet till något överväldigande i dess stränga krav på rituell stringens. Följer man inte instruktionerna till perfektion så händer i bästa fall ingenting eller i sämsta fall något väldigt dåligt, vilket Lisewski tydligen vittnar om i en av hans böcker. Ändå är hela ämnet intressant för mig, jag vet inte varför men har aldrig kunnat förneka det, det är bara min inklination och kanske är den ytterst en rest av en valpaktig animism. Trots det förblir ämnet ändå intressant, om inte ur ett metafysiskt eller hermetiskt perspektiv, så i varje fall ur ett psykologiskt.

Valp. Både min far och E gav mig den titeln under min vistelse i Malmö, från vilken jag återvände idag. Far använde ordet ungefär i bemärkelsen "förlorad utan vett och koll på verkligheten, den evige snorungen". E använde det förhoppningsvis på ett annat sätt där vi satt i slottsparken och drack lemonad, för en valp är man tydligen om man tycker om att mata våra bevingade och plattfotade vänner med brödsmulor.

Den stora sömnen

2011-05-18T19:33:00.008Z

Jag vågade aldrig hoppas på att jag skulle få jobbet som itsäkerhetsspecialist, men det fick jag, så om en månad flyttar jag hem igen.

Det känns märkligt att åter vara i Göteborg, denna hemsökta stad. Jag kan se en bekant vålnad vart jag än vänder blicken, och fastän det får mitt hjärta att slå fortare av en viss slumrande men nu återuppväckt oro, så är det bra.

Nästan inget har förändrats här. Staden dör efter klockan sex på kvällen, Kellys är som förut och bartendern minns fortfarande mitt namn. Det finns numer ett stort pariserhjul vid hamnen och dess siluett är den enda iögonfallande skillnaden från för.

Efter mer än ett år utan att ha varit i min lägenhet så kändes det fint att få komma hem igen. Jag har saknat mina böcker som nu hade täckts av ett inte så tunt lager damm. Jag hade två fina dagar med B, den rara unga kvinnan som bor i min lägenhet. Vi körde bil mot okända destinationer, drack vi öl, lyssnade på PJ. Allt är som förr men ändå inte.

Om en månad är Göteborg mitt hem igen. Jag tror det blir bra, men jag kommer sakna pojkarna jag bor med och förmodligen även Dublin som på så många sätt är en bättre stad än Göteborg.

Samma dag som jag fick jobbet fick jag också motta beskedet att min vän Gösta hade avlidit. Jag önskar jag hade haft chansen att se honom igen, men jag visste när jag först lämnade landet för Dublin, att sannolikheten för hans bortgång var stor. Men han var trött, trött på sin svaghet och minnet av en sedan länge förlorad vitalitet, styrka och skönhet. Han berättade för mig flera gånger om hur det var dags att dö så på sätt och vis är jag lättad för hans skull även om det känns sorgligt för mig. Nu har mörkret slutit sig om honom, men kanske också den sällsamma fägringen. Så nu får han slutligen vila och sova den stora sömnen.

Edinburgh

2011-05-02T18:50:00.008Z

När J är på jobbet botaniserar jag bland hennes böcker och hittar en bok med titeln Directory of Ladies of Pleasure in Edinburgh från 1751, en slags guide till stadens prostituerade. En beskrivning fängslar mig särskilt mycket, av en viss:

"Mrs, alias Lady Agnew, Nether-bow

This drunken bundle of iniquity, is about 50 years of age, lusty and tall, and she has followed the old trade since she was 13. One thing she can boast of, that she is the daughter of a late worthy Baronet, who was a brave General in the war before last. Being a disgrace to her relations, who are some of the best in Scotland, they sent her to the north, where she continued her business for a long time.

She regards neither decency nor decorum, and would as willingly lie with a chimney sweep as with a Lord. Her desires are so immoderate, that she would think nothing of a company of Grenadiers at one time. Take her all in all, she is an abandoned Piece".

An abandoned piece. Jag läser den sista meningen om och om igen och blir allt mer modfälld och jag tänker att om hon hade en grav så hade jag tyckt om att lägga några blommor på den men hennes sista viloplats är förmodligen lika övergiven och bortglömd som hon själv var innan hon dog. Om den alls finns kvar.

Det är kväll och den skotska kylan har lägrat sig kring våra kroppar där vi sitter i halvdunklet i hennes rum.

- Jag vill ha värme och mörker, säger hon. Det är så kallt här och jag tycker inte om sommarljuset, det gör mig orolig.
- Det låter som att du vill tillbaka till livmoderns trygghet, svarar jag.
- Tack Freud. Hon rullar en cigarett, tänder den och granskar mig med ögon som ser allt. Jag är rädd för hennes blick, för jag vet att inget undgår den, ingen brist kan förbli osynlig inför den och därför skäms jag när hon drar fingrarna genom mitt hår, som om hon ömt smekte en sjukling.

- Själv föredrar jag mörker och kyla, säger jag när mina tankar vandrar bort mot min ännu imaginära stuga i den norrländska skogen.
- Kyla har alltid fått mig att känna mig frisk och stark. Mina tankar går nu till tiden i Umeå, till min frusna andedräkt när jag och M promenerade tillsamman. Jag kände mig inte särskilt frisk eller stark när jag bodde där, men ibland, just när vi var ute och gick på våra nattliga promenader, så gjorde jag det. Kylan dämpade oron precis som den dämpar livet hos alla de varelser som slumrar under vintermånaderna.
- Det låter som att du har en dödsönskan, svarar hon.

Vi ser på varandra och ler och jag känner mig lugn, fridfull. Sedan höjer vi glasen till en skål och dricker därefter girigt för att glömma att vi dricker för att glömma.

Walpurgisnachtstraum

2011-04-30T13:44:00.007Z

På nätterna ser allt så verkligt ut att det nästan skulle kunna vara det, men det är det inte, och med ett kraftigt ryck reser mig upp ur sängen och är osäker på om jag är levande eller död. Jag förnimmer ingen andning, inget medvetande vilket är paradoxalt eftersom jag upplever något. Eller något upplever något; den fullkomliga dissociationen. Så jag andas djupt och häftigt och börjar intala mig själv att vara lugn, att det snart går över, och det gör det ju också, efter ett tag. Men känslan av att implodera, att uppslukas av en punkt inom mig och i det sista ögonblicket känna nästan som en elektrisk chock genom medvetandet, är obehaglig och skrämmer mig. Det hela låter nästan som ett av Schrebers mirakel; the miracle of self implosion and existential shock through the application of air electricity to the brain at the moment of singularity or death.

Wallowing in freakish misery, som en vän sa.

Samma kära vän har ordinerat Sveriges Radios websändningar som bot eller i alla fall som lindring mot dessa återkommande marritter. Och de hjälper.

I natt firar druiderna på Irland Beltane, och gränsen till andra världar sägs bli tunnare. Walpurgisnatt i Tyskland, Faust och Mefistofeles besöker Brocken i Harzbergen. Omnämnandet av Brocken får mig alltid att minnas en bok jag läste i Mexiko, den av någon okänd anledning i latinamerika så välkända Libro de San Cipriano - Tesoro del hechisero (som jag hittade här i precis samma utgåva som den jag läste som yngling. Jag minns de fina, något infantila illustrationerna.) Förordet från år 1001 av verkets påstådda översättare Jonas Sufurino, bibliotekarie i klostret som då ska ha funnits på Brockenberget, är stycket som griper mig mest. Bara de första raderna är fängslande: "Yo, Jonás Sufurino, monje del monasterio del Brooken, declaro solemnemente, postrado de rodillas ante el firmamento estrellado, que he tenido tratos con todos los espíritus superiores de la corte infernal. Ellos me han mostrado este libro, escrito en pergamino inmaculado con hebreos caracteres."

Sufurino skriver (slående likt Goethes Faust) hur han varit bildad i alla vetenskaper men att dessa kunskaper lämnat honom med blott en känsla av tomhet. Plågad av törst efter det ytterst sanna, sökte han sig slutligen till det förbjudna, till de svarta konsterna och en natt vars himmel endast lystes upp av blixtarna från stormen som omslut bergen, ska han ha sökt sig upp till toppen av Brocken och där åkallat mörkrets herre.

Nya villkor dagas.

Tydandet av tecken

2011-03-06T10:35:00.014Z

Jag har nu bott i Dublin i några dagar mer än ett år och nu är det i uppbrottets tid jag lever. Snart ska jag återvända till Göteborg, till min lägenhet och mina böcker och den tryckande tystnaden som endast övergivna ruiner besitter.

Det är så väldigt mycket som ter sig ovisst just nu samtidigt som vissa andra möjligheter och föreställningar har formats ur tunna luften framför mig, saker jag aldrig hade vågat tänka på för ett år sedan; höglandet, kärlek och febrig åtrå, drucken mexikansk dödsdyrkan, oändliga rader av symboler skrivna i svart bläck och osynligt blod, tydandet av tecken.

Med tanken på Göteborg kommer också andra minnen tillbaka; hennes kalla hand när vi promenerade genom stadens gator och hur det alltid besvärade mig, nästan sårade mig att känna dess mjuka slapphet i min hand. Jag minns med vilken andakt hon brukade äta sin mat, hur hennes blick försvann i det avlägsna när hon åt sina kakor och chips och hur vacker hon kunde vara utan att veta om det. Men tydligast minns jag hur hon likt ett skrämt rådjur alltmer ryggade tillbaka av stadens överväldigande intryck och larm, av min likgiltighet inför hennes kärlek för mig så länge jag tog henne för given, vilket jag gjorde länge, och mina många utfall av obefogad irritation och vrede. Det finns aldrig några egentliga alternativ för ett skrämt rådjur under sådana omständigheter och till slut flyr det alltid in i skogen, plötsligt och innan man hunnit förbereda sig för det. Mina hårda ord, uttalade av mig i egenskap av försakad och svartsjuk älskare som egentligen redan visste att jag förlorat henne till någon annan, jagade henne slutligen på flykt likt en ursinnig vargflock. Och så var slutet givet. Ett år har nu gått och allt har förändrats för oss båda, med undantag för en orubblig och oföränderlig kärna som har lämnats orörd hos mig. Vad som fortlever i henne är okänt men allt är som det ska vara, det hade inte kunnat vara annorlunda och däri vilar en viss försonande visshet.

Jag vet inte hur många år sedan det var jag skrev den kryptiska texten nedan men jag minns med klarhet de mycket underliga tankebanor som förde handen med pennan över papperet. Och idag, många år efter att jag skrev dem, finner jag en ny mening i dem:

"När något som äger inre existens visar sig genom sina yttre symboler, som symboler för sin egen essens, är det detta som konstituerar dess mystik.

Du har blivit utsedd till slukare och förstörare av allt som har med dig själv att göra.

Välsignad är han som icke står i befläckad relation till dig, ty du kommer att förgöra honom.

Din skönhet är allt som har uppmärksammats och inte dina symboler och därför förpassar du till intighet allt du vidrör, ty skönheten och icke godheten är det som har sökt och slutligen funnit dig."

Nyheter från Dublin

2011-01-30T21:33:00.005Z

Taget ur The Nortshide People West som delas ut gratis här och var:

"Thoughts and memories of lovable Dublin street character 'Bang Bang' came flooding back to many city folk earlier this month when the city 30th anniversary of his death was marked witha a special presentation.

Thomas Dudley became affectionately known as 'Bang Bang' to Dubliners due to his habit of running around the city's streets and hanging off buses and trams pretending to shoot people like a cowboy with an old church key which he used as his '45'.

Bang Bang was laid to rest in 1981 but is still fondly remembered throughout the city to this day.

He was born on February 12, 1906 to Mary and John Dudley. His father, brother and sister died when he was very young and his mother was unable to support him, he was sent to an orphanage in Cabra.

His mother, who remarried a British Army soldier whom Thomas didn't like, died in 1933.

Dubliners will remember Bang Bang as an eccentric street character who ran around the streets of the Fair city from the 40's until almost the 70's pretending to shoot his makeshift 'gun'.

Dubliners accepted him for adding colour and character to the city, like other street characters such as 'Johnny 40 Coats' and 'Damn the Weather' who roamed around the Liberties.

It is understood that Thomas was an avid fan of cinema, his love of which along with the end of the end of World War II prompted him to begin "banging" in the mid 1940's.

To celebrate his life and to mark the 30th anniversary of his death, RTE's Mooney Show recently ran a feature dedicated to the Dubliner during which his key was presented to the Lord Mayor, Gerry Breen, who has since handed it over to the Dublin City Library and Archive on Pearse Street.

Swords local, Gerry Doherty, whose father Danny had been friends with Bang Bang, had been the trusty caretaker of the key - Bang Bang's 'gun' - until now.

'My father became friends with Bang Bang when I was about nine or ten years old', he told Northside People.

'He was very friendly, gentle soul who loved to play with kids. Ha was never feared and everybody liked him and would have a laugh and a joke with him. I'd often go with my father to his flat to bring him groceries or dinner but his number one priority was always getting a bottle or two of stout. He was quite blind at that stage so he went on sound. Sometimes when he'd go off to the shops he could be missing for a few days.'

Bang Bang was hit by a liotar in the eye at the age of 11 and his sight deteriorated throughout his life leaving him virtually blind at the time of his death in the early 80's.

In his later years Bang Bang was living in a flat in Bridgefoot Street, which is where Gerry's father came to know him.

Hi died in the care of the Rosminian Fathers in Drumcondra on January 11 1981 and was buried in their cemetery.

When Bang Bang passed away he left his possessions to his friend Danny who himself died in 1988. The possessions including the famous '45' had been sitting the attic of the Doherty family home until recently when Gerry came across the box and decided that the memorabilia should go to a good home where it could be shown and remembered."

Ljud

2011-01-11T19:40:00.003Z

Kylan tycks vara bådas ständiga följeslagare, tänker jag när jag läser om det kalla golvet på ditt jobb.

Fastän kylan inte känns lika påtaglig, jag har blivit van med att sitta i köket och huttra, likaså i vardagsrummet, är det första jag gör när jag kommer hem att sätta på elementet i mitt rum. Jag är osäker på om det är grått eller grönt eller kanske till och med blått, jag har svårigheter att se skillnad mellan olika nyanser av dessa färger, men kontrasten mellan dess grågrönblåfärgade kropp och väggen, som jag tror är gräddfärgad men kan vara gul, liknar så mycket en tavla av Rothko, mystikern.

Elementet ger i från sig ett stilla surrande och klickande som jag lyssnar på varje natt när jag ska sova. Jag älskar hur minnet av dagens oljud tillintetgörs av detta gråsvarta brus och knaster. Dess elektriska ljud har blivit min egen vaggvisa som berättar om ett kommande mörker, om ro. Och om mer. Den knackiga melodin är mitt eget somniferum och så rik på variationer att jag varje natt hittar något nytt, en liten hemlig detalj som vilat dold i elektrostatens viskande.

Jag är övertygad om att det finns något av vikt att hämta därur.

Dublinnätter

2010-12-26T04:23:00.008Z

Insvepta i tunn dis ligger Dublins gator tysta och öde. I några fönster jag passerar blinkar enstaka julhälsningar i neon som de enda kvarlämningarna efter ett tidigare liv och jag får känslan av att staden har lämnats i all hast.

Jag tänkte först gå en kort promenad men ju längre jag går desto längre intalar jag mig själv att fortsätta. En särskild rastlöshet driver mig vidare, jag vet själv inte varthän. På O'Connell Street står en hemlös man och kvinna och ber om växel utanför Londis, som verkar vara den enda öppna butiken i staden, den enda möjliga tillflykten för de få själar som irrar omkring på Dublins gator denna midnatt. Några andra hemlösa huttrar i sina tält de ställt upp mitt på trottoaren. När jag passerar Hawkins Street och finner mig själv, nästan somnabulent, vara på väg mot hamnen, ser jag en man på andra sidan av Liffeyn som vinglande står och tittar på The Famine Memorial, detta monument över Irlands historia av förtvivlad hunger. Han står där en längre stund, så länge jag kan ha monumentet inom synhåll och jag undrar vad han tänker på där han ensam befinner sig på ostadiga ben. Hans andedräkt bildar enorma moln som omsluter figurerna i än tjockare dimma. Passande nog står monumentet utanför The International Financial Center.

Väl framme vid hamnen låter jag den råa havsvinden svepa mot min kropp och jag undrar om det var detta jag kom för. Några minuter senare börjar jag gå hemåt igen och finner i området av the docklands en märklig tempelliknande byggnad med en inskription på grekiska jag ännu inte kunnat dechiffrera helt. Ingången till byggnaden var igenmurad, likaså fönsterna.

Mina fötter börjar värka av kylan och jag börjar gå fortare. Väl hemma i värmen är jag fortfarande rastlös och ligger sömnlös i min säng när jag i det undermedvetnas göl finner ett citat av någon jag inte längre minns namnet på:

"The cold relentless circling of the intestate earth. Darkness implacable. The blind dogs of the sun in their running. The crushing black vacuum of the universe. And somewhere two hunted animals trembling like ground-foxes in their cover. Borrowed time and borrowed world and borrowed eyes with which to sorrow it."

Slutligen börjar mina ögon bli tyngre. Det är dags att sova.

En sista måltid

2010-12-19T12:51:00.009Z

Igår natt satt jag oändligt fascinerad framför en artikel om olika dödsdömdas val av måltid inför deras stundande avrättning.

Bobby Wayne Woods, avrättad 2009 för misshandeln, våldtäkten och mordet på en elvaårig flicka, bad om två friterade kycklingfileér, två friterade kycklingbröst, tre fläskkotletter, två hamburgare, fyra skivor bröd, ett halvt pund pommes frites med lök, ett halvt pund lökringar med ketchup, en ordentlig portion chokladtårta med glasyr och två bägare med mjölk. Det tycks mig som att han med alla kvarstående krafter krampaktigt försökte hålla sig kvar vid livet med denna överdådiga måltid som måste ha tagit en längre stund att äta.

Dobie Gillis Williams, avrättad 1999 för mord, bad om tolv chocolate bars och lite glass.

Ronnie Lee Gardner, avrättad 2010 för rånmord, bad om hummer, en stek, äppelpaj med vaniljglass, en 7-Up och att få se Sagan om Ringen-trilogin en sista gång.

Philip Workman, avrättad 2007 för mordet på en polis efter ett misslyckat rånförsök, avböjde erbjudandet om en sista måltid åt sig själv, men bad om att en stor vegetarisk pizza skulle skänkas åt en hemlös person i Nashville.

Peter Kürten, även känd som Vampyren från Düsseldorf, avrättades 1931 för en lång rad särdeles bestialiska seriemord, bad om wienerschnitzel, stekt potatis och en flaska vitt vin. Efter att ha avslutat måltiden bad han om mer mat, vilket han också fick.

William Bonin, avrättad 1996 för en serie våldsamma våldtäkter med efterföljande mord, bad om två pizzor, tre portioner glass och hela femton burkar Coca-Cola.

I kontrast till dessa bad Victor Feguer, avrättad 1963 för mordet på en läkare han hoppades skulle besitta droger, om en enda oliv med kärnan kvar.

Symboliken i detta att en sista gång få inta den föda man tycker om, är nästan smärtsamt påtaglig, en symbolik som natten till idag yttrade sig i drömmar om att vara döende i cancer och idag är stämningen därefter.

Jag behöver inte tänka efter på vad jag skulle be om och jag vet att någon jag älskar skulle lämna världen med klass och värdighet efter ett eller några glas skotsk whisky.

Seans

2010-11-10T17:39:00.009Z

Den råa luften från utsidan sipprar rakt igenom väggarna, rakt in under mina kläder och min filt och tycks omsluta mig med den fuktiga kyla man förknippar med gravar. Jag kommer hem från jobbet med en mild feber som stiger snabbt och nu är den hög, jag hoppas att den är tillräckligt hög för att natten ska bära frukt.

Det var strax innan den tiden när min mors oro för mig tog sig något märkliga, men för mig nu i efterhand, fullkomligt förståeliga skäl. Min stora nyfikenhet för det påtagliga men samtidigt osynliga var väl känd för henne, så hon beslutade sig för att ta mig med till några seanser min hemstads spiritistiska förening anordnade på den tiden. Jag minns hur förväntansfull jag var när vi satte oss bland de andra. Jag antar att det var för att jag var ett barn, en förmodligen sällsynt syn hos de äldre herrarna och damerna i föreningen, som jag välkomnades särskilt varmt. Jag minns altaret med korset och bänkarna där vi satt, som i en liten ur-kristen församling från tidernas begynnelse; underjordiskt, dunkelt. Det brukade samlas runt sex, sju personer och oftast var det samma fårade ansikten som mötte en när man anlände. I vissa av deras blickar fanns det saknad efter någon älskad de hade förlorat och som de hoppades skulle tilltal dem med ord bara de skulle förstå, sammanflätade av ögonblick som levts för länge sedan när de fortfarande var unga. Sällskapets medlemmar var utan undantag gamla. Bara en gång talade mediet direkt till mig och det enda jag minns av vad han sa var att han såg en figur stå bredvid mig med en bokrulle i händerna. Han frågade mig om jag visste vad det innebar och jag nickade. Deras lokaler fanns i ett hyreshus källare, i lönndom alldeles bredvid en kyrka jag aldrig kunnat minnas namnet på, en inte vidare vacker byggnad som alltid gett ett övergivet intryck. Övergivna kyrkor gör mig alltid en smula nedstämd.

Vi gick dit tre, fyra gånger och sedan slutade vi besöka dem. Minnet om varför vi slutade gå undflyr mig. Mor gick ju bara för min skull, så det måste ha varit mitt beslut. Jag tyckte redan då föga om den nyandliga atmosfären som rådde, även om den inte var så påtaglig som jag föreställer mig att dagens dito är men jag minns att jag inte kände att jag tillhörde dem.

Jag tror inte att föreningen finns kvar idag i min lilla hemstad, men jag vet inte. Jag funderar alltid på det när jag passerar kyrkan när jag är där för att besöka mina vänner. Kanske samlas en ny generation äldre människor i någon mörk källare för att åkalla de döda med deras saknad.

Blood and water

2010-10-17T03:53:00.002Z

När solen gått ner är det dags för kvällens solitära mitote. Jag är nervös och rädd. Har jag förberett mig tillräckligt? Är jag värdig? Bär jag för mycket smuts inom mig för att det ska förhindra klarhet och emancipation? Jag står framför den mörka skogen jag både älskar och fruktar. Efter en kort bön för jag med andakt och påtaglig nervositet hostian till min mun efter att ha viskat till den att varsamt föra mig framåt. Sedan lägger jag mig i fullkomligt mörker och väntar. Mitt hjärta slår hårt i bröstet av förväntan när jag plötsligt känner att de tunga, uråldriga portarna börjar öppnas. Blå och röda lågor jagar varandra lekfullt på väggen framför mig och dörrarna till min garderob förvandlas till den mest intrikata stuckatur. Den andas precis som jag med djupa andetag.

Småfolket arbetar oförtröttligt inom mig där de gräver sina tunnlar djupt, djupt under jorden, under bergsmassivet. Hackornas klang när de slår mot urberget ekar i mina celler och får dem att vibrera med det levandes urkraft.

Efter några timmar möts vi alla tre i köket och pratar lite med varandra och sedan går vi tillbaka till våra kammare. I mörkret sjunger tingen ut sin outgrundlighet men jag dras ned i djup melankoli. Jag förstår att det stegrade vemodet är uppbrottets metafysiska väsen när jag sätter på Arvo Pärts Annum in annum och låter mig själv förloras i strömmen av sorg som är glädje, glädje som är sorg. Alla motsatser är förenade i giftermål men just denna är tydligast för mig, allt i enlighet med min natur.

Allt är stilla i natten, likt de mest magiska julaftnar från min barndom. Andlöst låter jag blicken vandra över gränslösa jullandskap som sprakar av det förflutnas liv.

Ljudet från gruvorna dämpas alltmer, och nu, där jag sitter framför den sprakande elden i vardagsrummet med C liggandes på golvet och J på den för tillfället inköpta luftmadrassen, återstår endast ett försiktigt vibrerande i min kropp, en rastlöshet av okänd natur och en öm melankoli.

Jag saknar er så mycket. Jag saknar dig så väldigt mycket i natt. Dessa ord får avsluta denna resa till nattens ände. Morgonen gryr.

Drömmar i Hades

2010-10-05T18:19:00.008Z

Giftets frånvaro framkallar feberdrömmar och jag vaknar flera gånger per natt genomsvettig. Men drömmarna där förvridna former och förvrängda vålnader från det förflutna som i det tysta befolkar mitt omedvetna, och som nu framträder i grotesk livlighet, tas väldigt tacksamt emot.

Jag minns så väldigt sällan vad jag drömmer men inte nu. Bilderna är klara och fruktansvärda och ändå vill jag inte vakna upp.

Natten till idag jagades jag av en vän som jag fortfarande älskar som min bror men som lämnade mig efter att jag var tvungen att vidta drastiska åtgärder för att hjälpa honom mot hans uttryckliga vilja. Det var fruktansvärt. Och ändå finner jag mig själv vänta otåligt på att jag ska bli sömnig så att jag åter får sjunka ner i dessa mörka oneirologiska vatten.

Heine

2010-07-18T18:44:00.006Z

När jag var fjorton år såg mor sig nödgad att skicka iväg mig till en nära väns vän i norra Tyskland. Jag var för stökig på den tiden och mor oroade sig, förmodligen med rätta, för vad den varma sommaren skulle kunna medföra för dumheter. En ständig källa till oro för min mor är vad jag har varit, det är ett som är sant, och denna insikt har därmed också alltid varit en källa till skuld.

Jag åkte mycket motvilligt till Tyskland. Kvällen innan hade jag i rent trots försökt få någon att knäcka mitt nyckelben för att så förhindra den stundande avresan, men utan framgång.

Heinrich, som min bonde hette, mötte upp mig i vad jag senare skulle förstå var finkläder. Iklädd grön jägarhatt med fjäder steg han fram till mig på perrongen, vi hälsade på varandra och åkte sedan under nästan komplett tystnad till gården som hade varit i hans familjs ägo i 400 år.

Jag minns måltiderna i köket där järnspisen spred doften av rök. Vi åt rejäla portioner milchsuppe som förrätt varje dag; pasta kokt i mjölk med rikliga mängder socker i. Jag älskade det och jag såg hur Heine illa försökte dölja stoltheten över hans kulinariska bedrifter som så uppenbart gick hem hos mig. Jag åt allt han lagade och det med stor aptit; nattsvart rågbröd med schmalz, därtill kött, potatis, rejäla hemrökta korvar och Warsteiner eller malzbier att dricka. På kvällarna mjölkade Heine korna och jag fick dygnets sista mörka timmar för mig själv. Ofta gick jag ut till betesfälten, till mina kor där deras väldiga kupolformade kroppar ångade i den allt kyligare kvällsluften. Jag satte mig ner vid någon slumrande ko, lutade mig mot hennes mage och läste min enda medhavda bok. När jag slutligen åkte hem efter två månader hade jag läst samma bok runt 10 gånger. På morgnarna ansvarade jag för mjölkningen av korna och utfodringen av de tiotalet katter som pliktskyldigt samlades utanför huset vid samma tidpunkt varje morgon för att få sig lite färsk mjölk och några matrester och sedan arbetade jag med annat. Arbetet var hårt och jag kände mig frisk på djupet.

Med tiden kom vi varandra mycket nära, ett nästintill ordlöst band överbryggade avståndet som inledningsvis funnits mellan oss. Jag blev något av en son för honom och ibland talade han sorgset om hur det skulle bli med gården när han inte hade någon arvinge. Jag förstod i vilka banor hans tankar kretsade men sa inte mycket om det. Vi talade överhuvud inte mycket med varandra men det rådde ett tyst samförstånd mellan oss.

Nästa sommar åkte jag till honom igen, den här gången frivilligt. Den sommaren var sista gången jag såg honom. I något brev jag fick några år senare förklarade han hur han hade sålt nästan alla kor, att han bara hade behållit fyra stycken, varan en var min ko, hon som var så påtagligt mindre än de andra och som mobbades av de andra korna, hon som tydde sig till mig dessa sommarnätter när stillheten var över fälten. Vi skrev några brev till varandra de kommande breven men tillslut tappade vi kontakten med varandra. Länge har jag tänkt på att skriva honom ett långt brev där jag förklarar hur viktiga dessa två somrar hos honom varit för mig, att jag bär med mig den tiden med stor glädje men också med saknadens vemod, men det har ännu inte blivit av.

Mina tankar går ofta till de två somrarna hos min bonde och alltid med en viss känsla av skuld; jag lämnade honom i ensamhet med allt arbete och han tänker säkert fortfarande med sorg på vad som ska hända med gården den dag han slutligen lägger ned sina jordiska verktyg för att vila i den stora sömnen.

Exorcisando las tinieblas

2010-07-14T20:44:00.006Z

Johanna, det finns ljus som aldrig slocknar. Vissa av dem är så beskaffade att de kan skingra det djupaste mörker. Andra kan driva det endast delvis på flykt. Kanske är det ren ignorans eller kanske är det något annat som talar, men jag föredrar det senare; halvdunklet och tystnaden jag förknippar med det.

Forna tiders alkemister besatt kunskaper som tillät dem att skapa ljus, världsliga lågor som var eviga och som spred sina sken i gravvalv och tempel. Trithemius själv lär ha varit en av dem som förvaltade dessa kunskaper.

Men kära, jag tror du känner till ett annat ljus som också det är evigt fastän dess beskaffenhet är och måste förbli hemlig. Men ibland kan vi andra ana det i halvdunklet som omger oss.

Burning the candle at both ends

2010-06-16T22:13:00.013Z

Jag är så trött. Det känns som om jag inte sovit på flera månader. Insomnian är långt gången och jag står handfallen inför den, för dess orsak är om inte helt höljd i dunkel så är den orubblig i dess fundament.

Nätterna är det förgångnas domän. Skugga, mörker och ett avlägset ljus från gatubelysningen utanför fyller mitt rum och tankar om min eventuella morbiditet fyller mitt sinne.

Jag tänker att om minnen är som fossil, är jag då en tillbakablickarnas paleontolog som gräver i det döda som borde lämnas ostört eller nästintill så? Jag kan bara inte förmå mig att lämna det ostört. Istället när jag en fascination för nekromantin och det till dess existenssfär tillhörande. Åkallandet av det förgångna är nästan ceremoniellt.

Sådana tankar föranledde en häftig reaktion hos min mor en gång i tiden när jag var mycket ung. En eftermiddag, jag minns inte längre de exakta omständigheterna kring hennes upprörda sinnesstämning, tog mor mina böcker och slängde dem i en container. På natten smög jag mig ut och klättrade in i sopcontainern och hittade det mesta som var mitt, dock inte allt. Mitt tungt rökelsedoftande exemplar av Clavicula Salomonis gick förlorad men jag fann alla mina anteckningar som idag är fantastiskt underhållande att läsa. Den tolvårige jag och dagens är i det väsentliga lika i vår syn på världens bakomliggande mekanismer, i känslan för den bakom fernissan dolda stormande avgrunden och den rasande floden. Det var en sommarkväll mor slängde mina böcker, just som den här i Tyrrelstown, kvävande varm och fuktig.

Var du rädd för det stora mörkret som barn, kära, för natthimlens uppslukande svärta och avlägsna fyrljus? Jag vet att du är rädd för det än idag, lilla asplöv men jag hoppas du nu har funnit en tröstens pelare.

Och just ikväll är jag övertygad om att barn fruktar nattmörkret för att de har en föraning om ett mycket större mörker som också existerar, som om de besatt ett oändligt avlägset minne av det som nu tystnat till en viskning och nu mer liknar en så bleknad daguerreotyp att dess motiv inte längre kan tydas, bara anas.

Chimolin

2010-06-04T22:19:00.004Z

Idag när jag satt ute i solen och åt en smörgås tappade jag min högra framtand. Jag slog ut den för kanske 25 år sedan efter att ha landat på ansiktet när jag jagades av en rabiat vakthund i Mexiko. Det var min familj i Oaxaca som ägde den, Barry minns jag att han hette. Han var livsfarlig, speciellt när han åt. Störde man honom under dessa stunder blev han fullkomligt rasande och drog furiöst i kedjan med fradgande käft. Naturligtvis petade jag på stackars surmulne Barry med en pinne när han åt, vilket alltså resulterade i förlusten av min ena framtand.

På jobbet kallar mig C, som är från Peru, för chimuela eller chimolin, vilket man kallar barn i Mexiko och uppenbarligen i Peru också, som har gluggar i munnen från tappade mjölktänder.

När jag var mycket liten och hade fler gluggar än tänder, brukade min mor berätta en ständigt återkommande saga för mig som hon hade hittat på, om en liten pojke som hette Vicki Chimolin. Hon måste ha berättat den oräkneliga gånger för mig men tiden har raderat nästan allt ur både mitt och min mors minne. Vi minns bara att den (eller snarare de) var väldigt fin och att hon alltid hittade på nya äventyr för Chimolin att uppleva och att de alla började med att den lille pojken var ute och lekte med sin drake och plötsligt blev bortsvept av vinden till en värld ovan molnen ibland och till avlägsna, mystiska länder ibland. Alltid samma början, flykten upp mot skyarna, och att i mer än en rent konkret mening lämna jorden bakom sig. Att bli hänförd.

Vi önskar att vi hade skrivit ner dem och ibland har vi satt oss ned och försökt återkalla sagorna om Chimolin men våra försök är alltid fruktlösa. Le temps detruit tout.

Élan vital

2010-05-16T21:52:00.005Z

Hjärtat mitt, hur många gånger har jag inte fört ohörda samtal med dig i det tysta sedan jag kom hit? Oräkneliga gånger, för de har varit likt ett livsflöde av ord på nätterna; levande ord ämnade att försätta världen i retrograd rörelse. Bergson är nyckeln till låset eller vad tror du? Hjärtat.

Du har om något varit en ärlig introduktion till metafysiken.

Känslan man har: att hastigt bli upplyst för att därefter åter omslutas av mörker.

Umbra, penumbra et tabula smaragdina

2010-05-10T19:54:00.012Z

Antecknat natten till igår: strålkastarljusen från passerande bilar projicerar ett landskap av förvridna former på min vägg. Jag observerar de krypande skuggorna och lägger märke till att samma form aldrig framträder mer än en gång, som om det fanns ett tyst samförstånd skuggor emellan att aldrig inkräkta helt på den andres rymd. Istället för gränsöverskridande, gränssammansmältande.

Av någon anledning frammanar det tysta skuggspelet bilder av min barndom, av gångna vintrar och en orubblig animism; gröt i valnötsskal åt småfolket på julafton, byggandet av kojor i skogen. Bilderna ersätts hastigt som reflektionerna på ett strömmande bäckvatten och ett ord emergerar, bryter medvetandets ytspänning och antar en särskild form, Tezcatlipoca, el espejo humeante. De bouganvilleadoftande nätterna i Mexiko är sannerligen mörka. Jag minns nätter i templet i bergen när tusentals och åter tusentals eldflugor strömmade ut ur djungeln likt fallna stjärnor och fick mitt hjärta att bulta hårt i mitt bröst. Djungeln, gnistrande inbjudande att förlora sig i för alltid och djupt skrämmande samtidigt. På den tiden tyckte jag mig kunna höra den mullra och känna marken vibrera under mina fötter när natten föll över bergen.

Och samtidigt som dessa tankar tänks ligger jag sömnlös och väntar alltmer nervöst och otåligt på att nästa bil ska passera; jag kan se en skymt av en annan men bekant värld i den rykande spegel min vägg förvandlats till denna midnattstimme.

Hemisfärotomi

2010-05-06T05:46:00.003Z

Fastän det inte må vara någon panacea mot en alltmer kronisk tankepares, kan jag inte låta bli att förundras över neurofysiologins möjligheter, dess första stapplande steg och det inte så lite makabra dissekerandet av vårt medvetande; lobotomi och hemisfärotomi medelst injektioner ren alkohol i vävnaden som måste förgöras.

"It was not until the 1930s that lobotomy was again performed on humans. The modern procedure was pioneered at that time by the Portugese neuropsychiatrist Antonio Egas Moniz, a professor at the University of Lisbon Medical School. While attending a frontal lobe symposium in London, Moniz learned of the work of Carlyle Jacobsen and John Fulton, both of whom were experimental neurologists at Yale University.

Jacobsen and Fulton reported that frontal and prefrontal cortical damage in chimpanzees led to a massive reduction in aggression, while complete removal of the frontal cortex led to the inability to induce experimental neuroses in the chimps. Here, they describe the post-operational behaviour of a chimp named "Becky", who had previously got extremely distressed after making mistakes during the task she had learnt:

The chimpanzee...went to the experimental cage. The usual procedure of baiting the cup and lowering the opaque screen was followed...If the animal made a mistake, it showed no evidence of emotional disturbance but quietly awaited the loading of the cups for the next trial. It was as if the animal had joined the "happiness cult of the Elder Micheaux," and had placed its burdens on the Lord!"

Att bära ett kors

2010-04-30T17:34:00.006Z

Bilderna är på det vackraste barnet jag vet. Lille morbror Cruz
var min mormors ögonsten, av förståeliga skäl. Han ska ha varit lika allvarsam som han såg ut att vara; gloomy, som om han visste att hans existens skulle bli kort och sluta i tragedi. När han var sju blev han påkörd av en långtradare som fullastad med sockerrör var på väg till sockerbruket i mors hemby. Han dog omedelbart. Det här hände i ett gammalt Mexiko runt 1935.

Mormors hjärta läkte aldrig helt och det verkar som att hans död efterlämnade ett mycket påtagligt ärr i vår familj, för först när jag var runt tio berättade mor att hon under hela mitt sjunde levnadsår varit väldigt orolig för att något skulle hända mig, att jag skulle dö, i sjukdom eller i en olycka. Hon tyckte jag var lik Cruzecito och fruktade att jag genom sällsam korrespondens skulle lida samma öde som hennes bror.

Jag överlevde mitt sjunde år och fastän mor fortfarande må vara orolig för mig så är hon nog inte det på samma sätt som förr.

Hur många gånger jag än ser bilderna blir jag fortfarande lika fängslad av hans blick och hållning, de små axlarna som tycks bära bördan från en aning om ett kommande mörker.

Nätter

2010-04-21T12:16:00.001Z

Vissa nätter är saknaden verkligen outhärdlig.

Boundless and unexplored expanse

2010-03-27T22:04:00.008Z

Igår natt var det natt och dimman rullade in över Dublin och allt blev tyst. Jag kan inte sova och mina tankar går till de oräkneliga nätter då någon som stod mig nära i det förgångna plågades av ständiga mardrömmar. Jag hoppas hon inte gör det längre, jag hoppas hon fann den frid hon behövde så mycket.

En promenad genom Glasnevin Cemetery uppdagar flera små skatter; gamla keltiska kors i överflöd, frimurargravar, stenar resta till minnet av för tidigt utsläckta liv och lukten av fuktig jord.

Det har snöat hela dagen idag men man värmer inte upp husen bara för en sådan sak. Här ska man tydligen härdas. Det är iskallt i det annars fina huset jag bor i och jag fryser och det finns en reell risk för att bli smittad av TBC, min drömsjukdom förutom syfilis i sista stadiet (dock utan granulom).

För övrigt tänker jag mest på min stuga djupt inne i skogen och hur livet kommer te sig där, vid den mörka och bottenlösa tjärnen.

Dublin

2010-03-09T22:35:00.007Z

Pulsen i staden såväl som i mina artärer är hög och Dublin börjar bli mitt. Jag besöker gamla hus, gamla kyrkogårdar och gamla katedraler där lukten av olibanum är tät, ibland nästan kvävande.

I Christ Church Cathedral överväldigas jag av det sakrala som omger mig på alla sidor, precis som i bönen: Christ beneath me, Christ above me, Christ in quiet, Christ in danger. Christ be with me, Christ within me, Christ behind me, Christ before me, Christ beside me, Christ to win me.

Kontrasten mellan det sakrala och profana utkristalliseras i både det yttre och det inre. Konsekvensen; en känsla av otillräcklighet och skam.

Lite senare, i skuggan av unga människor i blom, tänker jag att livets smak är en smak av järn, en smak av blod.

Mellanting och ytterligheter

2010-02-21T11:55:00.007Z

"Eftersom jag inte skall dö på fläcken, och eftersom jag inte kan bli barn på nytt, vore det ren galenskap att fortsätta med de vanliga rutinerna. Varenda minut måste man övervinna det banala och på så sätt uppnå en metamorfos, en absolut uttrycksfullhet. Vad sorgligt att se människorna gå förbi sig själva, okunniga om sina öden, i stället för att hela tiden på nytt tända de ljus de bär inom sig, eller berusa sig med hjälp av sitt djupa mörker."

Om mellantingen verkligen är av ondo, frågar jag mig om det inte kan finnas något annat av värde än just ytterligheterna även om det ibland eller kanske alltid måste innebära ens undergång i samma ögonblick man nått dithän. Men undergång kanske inte är det rätta ordet, nej avslut är mer passande. Är det inte det som är att vara sann mot sig själv; att våga ta steget in i den gamla skogen och veta att det inte kan finnas någon återvändo, att det aldrig kan finnas någon återvändo, att ingen stig korsar en annan där inne och att det vore oanständigt och fegt att lämna ett spår efter sig? De stigar som erbjuder möjligheten till en väg tillbaka borde vändas ryggen åt.

Och ändå; det outgrundliga uttrycket i de gamlas ögon säger mig något annat, att det finns fler möjligheter, kanske oändligt många även om de alla leder in i samma skog.

...och från ung till gammal.

2010-02-03T23:03:00.005Z

I onsdags fikade jag så med min gamling. Vi gick till Ahlströms konditori där han tydligen varit stamgäst i evinnerliga tider. Han fick en semla och en kopp te (de unga damerna som jobbade där visst precis vilket te han ville ha) och jag åt bakade aminosyror men sneglade hela tiden på ostkakorna. De glänste så grant och ville så gärna bli uppätna.

Vi pratade om vad som varit och vad som kanske komma skall och sedan tog han fram en tjock bunt med gamla fotografier på mor och far, gamla förlorade kärlekar, vänner som dött och på en dotter han förlorat till grumliga omständigheter. Och så visade han mig fotografier på sig själv från tiden som stridspilot och hans anlete lyste upp av en mycket påtaglig nostalgi och för ett ögonblick, bara ett kort ögonblick tillät han sig själv förloras i bilderna. Sedan sköt han bilderna ifrån sig och berättade om alla goda pilotvänner som dött i flygolyckor och som varit galna nog att göra loopar med stora bombplan, vilket var både livsfarligt och strängeligen förbjudet. Men det var andra tider då, berättade han, och reglerna gav ändå utrymme åt en viss ungdomlig galenskap.

På bilden till vänster är han nyss antagen kadett, i mitten är han färdig stridspilot på väg att borda sitt flygplan och bilden till höger är från hans hittills för mig okända karriär som fotomodell.

Nu är han gammal och så väldigt trött och den välbekanta ilande känslan infinner sig troget när jag under en stunds tystnad tittar på hans händer och tänker på allt vad de har vidrört under 87 år.

Avsked från gammal till ung...

2010-02-02T14:03:00.010Z

Idag fick jag ett vykort från min gamling:

"Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev."

Och så avslutar han med en gammal trött mans handstil med orden "Kommer att sakna dig om du flyttar från Göteborg".

Och det är så fint och förkrossande hemskt samtidigt och med tanke på andra omständigheter så sällsamt att han väljer ett stycke av Lagerkvist när han alltid skickat små stycken av Frödings dikter till mig. Men just den här gången när avskedet, ett förmodligen mycket absolut sådant, hänger i luften, väljer han Lagerkvist. Och mitt hjärta sjunker ned till botten av det hela för vi vet ju att vi inte kommer att ses igen och att jag lämnar honom ensam.

Vanmakt och förvirring

2010-01-31T15:44:00.010Z

När jag vaknade i morse hade jag dött både i Uranienborg och i Sandviken. I Uranienborg är det alltid snö och vinter och där bedrivs det studier i den högre ordningens matematik, förhoppningsvis i cantoriansk mängdlära. Och sedan eskalerade känslorna som väckts i perfekt korrespondens med det sista kapitlet i der Golem.

Det snöar ute och det är disigt och ödsligt.

Min mentala och kroppsliga motorik är båda satta ur spel och jag går in i väggar och tappar saker och jag förstår ingenting om någonting och tankar om Hausdorffdimensioner, cantordamm och cirklar som saknar omkrets och vars mittpunkt finns överallt blandas med det banala, alltid det banala, det tröttsamma och patologiskt banala som ju är i varje fall en av orsakerna till min kroniska tankepares.

Och sedan tänker jag tillbaka på ett läkarvetenskapligt uppvaknande som värmer mer än kanske var avsett, om det alls hade en avsikt, vilket heller inte spelar någon roll då det ändå var väldigt fint på flera sätt:

"Patienter som på olika sätt artificiellt framkallar feber är fall för psykoterapi eftersom en allvarlig störning i allmänhet ligger bakom deras beteende."

Rädslans strålglans

2010-01-26T12:47:00.021Z

"Man väljer inte", skrev Söderberg 1912. Men det är detta som är det sant allvarsamma om än utan att vara en lek: det obeskrivligas gåta kan bara förnekas eller omfamnas i tyst acceptans. Valet är hur som helst oundvikligt.

Och visst är jag rädd, något annat vore fel, ja det vore negeringen av handlingens själva syfte.

Bilden är från slaget om Khe Sanh, 1968.

Bortom Herakles stoder

2010-01-24T22:14:00.004Z

"Vad som har sagts mig säger jag. - Bakom Herakles stoder, bakom Cap Finisterre där jorden slutar, bakom världens ände är det inte kallt, inte varmt, inte mörkt, inte ljust, inte luft, jord, eld eller flytande ämne, inget rum och inte tomrum, ingen gräns, inget varande och inget icke-varande. Ingenting lever där, och ingenting är dött. Ingenting finns där - inget ting och heller inget icke-ting."

Det är förunderligt att när man står inför en möjlig bifurkation, att den förvandlas till en omöjlig trifurkation, omöjlig men ändå realiserad. Och ur denna; ytterligare förgreningar som förgrenar sig, en symmetri som är omöjlig att kartlägga.

Från mörker till ljus

2010-01-16T19:36:00.005Z

I torsdags: mörker omsluter mig för att sedan förvandlas till ljus. En omtumlande sublimation med vittgående konsekvenser. Om detta står skrivet:

"It [to be elevated to the degree of Master mason] also means to undergo sublimation that, like distillation, requires a volatilization of a substance that rises and re-forms at a higher level. The significance of this degree is the portrayal of the removal of everything that keeps us from rising to that state where the soul communes with the Divine. It also represents a symbolic rebirth into the spiritual world, the true abode of the soul."

Det är så mycket som rör på sig just nu, slumrande saker har väckts till liv och saker jag aldrig hade vågat ens tänka på har realiserats. Nästan i alla fall. Och ärligt talat har jag inte en aning om vart det här ska leda mig och även om det med största sannolikhet inte kan leda dit jag vill så känns det bra just nu.

Dagen kan sammanfattas med oro för en fraktur på tuberculum majus, att jag tycker det är pinsamt att jag något drucken gav min fadder en puss på kinden och ett lugn inför vissheten om att vissa personer aldrig kommer att förlora sig helt till det naturvetenskapliga utan behålla förmågan att se det väsentliga i tillvaron så länge de har läst Lagerkvist och tagit till sig honom.

Dehydrerad i Svartrå med omnejd, eller hur jag gick på en skogspromenad med en läkare och blev sjuk

2009-12-26T20:39:00.009Z

Idag blev någon som varit mer eller mindre overklig plötsligt verklig efter fem år. Tempus fugit, för all del, men hur mycket jag än försöker bli medveten om det, desto mindre lyckas jag. Ibland är det är först i efterhand, långt i efterhand, som jag verkligen förstår att en väldigt lång tid har gått.

Vi bestämde att vi skulle ses vid den medeltida kyrkan i Svartrå, som dessvärre var stängd när jag kom fram. Kyrkan byggdes någon gång på 1100-talet, egentligen inte så förskräckligt lång tid efter det att Ansgar upplyste oss om arvssynden och allt det andra, tänker jag när jag spatserar runt på kyrkogården. Bönderna i området ska ha fått order om att riva kyrkan på 1500-talet men vägrade. Så kyrkan står kvar med dess madonnabild och vackra takmålningar.

I väntan på min väns ankomst tittade jag på gravarna varav den jag tog ett kort på nog var en av de allra äldsta. På den står följande text: "Her hviler 4 salig små drenga. Larsasöner i Borsthul[t]. Deras nam[n?] var Lars Larsson, Nels Larsson, Skellarson, Lars Larsson. Dese 4 drenga hen så fo [hem så for?] i Herren i melom år 1695 oc 1698. Borsthult."

Må de saliga fyra små dvärgarna, förlåt drängarna, vila i frid.

Sedan tog vi hennes bil; hon körde och överlät oklokt nog navigationen åt mig. Lyckligtvis hittade vi till utgångspunkten för vår tänkta promenad, trots mitt illa dolda fumlande med kartan i ett försök till att se navigationsmässigt erfaren ut (vilket jag faktiskt var en gång i tiden!). Skogen låg stilla insvept i låga, tunna, gråa moln när vi forcerade terrängen pratandes om olika typer av neuroser och annat. Och sedan: ett funkishus uppenbarar sig plötsligt mitt ute i skogen! Uppe på en höjd bakom huset fick vi utsikt över ett andlöst vackert landskap med en fjärran sol som lyste upp fjärran bygder i dvala och Grimetons vackra radiomaster ingöt en nästan spöklik ödslighet i landskapet. Det var tyst och stilla när vi såg ut över nejden. Där tappade hon tappade spåret och vi fick vända tillbaka. Hade hon bara lyssnat på mig...

Efter en kort visit på ett ställe där det förmodligen kryllade av gårdstomtar åkte vi tillbaka till kyrkan; jag med en dunkande huvudvärk som jag antog berodde på dehydrering. Men nu har jag fått feber, den jobbiga sorten, det vill säga den som håller sig under 39 grader och mitt huvud värker än trots att jag vattnat mig själv ordentligt.

Det var en fin dag idag, det var det verkligen.

Väntans tider

2009-12-15T18:16:00.003Z

Jag går i väntans tider vilket gör att rastlösheten ökar i proportion till hur något annat minskar. Dagarna hoppar jag helt över. Jag vet inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med. Jag har så mycket att läsa men har samtidigt svårt att koncentrera mig på litteratur just nu men jag försöker läsa relevant litteratur inför den 14:e januari, som kommer bli en väldigt viktig dag i mitt liv men som jag också blir väldigt nervös av att tänka på.
Kanske borde jag hoppa över julen helt i år också, jag vet inte riktigt.

Och med stigande oro blir kväll till natt och natt blir till morgon och morgon blir åter kväll i en till synes oupphörlig cirkel.

L'Empire des Lumieres

2009-12-06T14:53:00.013Z

Efter en mycket märklig gårdag som mest kändes som ett avbrott i rum-tiden så fick jag idag uppleva ännu en märklig sak.

Jag vet hur ointressant det kan vara att höra om andras drömmar, hur gräsligt tråkigt det kan vara eftersom drömmen bara har en innebörd för drömmaren som vaknat. Jag ursäktar mig därför och lovar att försöka fatta mig så kort som möjligt.

Natten till idag (fast eftersom jag vänt på dygnet så var det väl helt enkelt idag på dagen, runt 1500) drömde jag att jag genom en tavla jag funnit i någon engelsk herrgård, absorberats in i en dröm där även andra människor hade fångats och nu levde i. Miljön var viktoriansk, alla mycket formellt klädda men med vänliga blickar och knappt synliga gester av ålderdomlig artighet. Personerna som började samlas vid middagsbordet uppvisade en större eller mindre grad av förvirring; vilsna i blick och tanke, tafatta i rörelserna beroende på hur länge de hade varit fångna i detta drömska och till synes harmlösa fängelse, som om de egentligen drömde om ett annat liv de en gång hade levt. Det var som om lågan som var deras forna jag, för var dag de vistades i drömmen blev lite mindre, dämpades till en ökad grad av dunkelhet. Jag minns att någon undrade var Edvard Munch befann sig och någon gentleman som liknade F. H Bradley svarade att han förmodligen var ute någonstans och hade ångest och att någon borde gå ut och leta efter honom innan timmen blev för sen och maten kall.

Min oro stegras av att själv märka av hur jag börjar bli förvirrad, mer och mer absorberad av drömmen i tavlan jag nu är en ofrivillig del av och jag inser att om jag inte finner en väg ut därifrån så kommer jag att förlora mig själv fullständigt. Ändå gör jag inget annat än att sätta mig ner för att inmundiga måltiden tillsammans med de andra förlorade själarna. Det hela påminner mig i efterhand om Buñuels El ángel exterminador och om Magrittes L´Empire des lumieres. Sen väcktes jag och nu vet jag inte var jag befinner mig. Om detta skrev den kinesiske filosofen Zhuangzi redan på 300-talet f.Kr.:

"Once Zhuangzi dreamt he was a butterfly, a butterfly flitting and fluttering around, happy with himself and doing as he pleased. He didn't know he was Zhuangzi. Suddenly he woke up and there he was, solid and unmistakable Zhuangzi. But he didn't know if he was Zhuangzi who had dreamt he was a butterfly, or a butterfly dreaming he was Zhuangzi. Between Zhuangzi and a butterfly there must be some distinction! This is called the Transformation of Things."

Kanske vore det passande att avsluta det hela med att parafrasera Borges som i sin vederläggning av tiden, själv skrev om den kinesiske metafysikern: "Världen är dessvärre verklig och jag, jag är dessvärre Victor."

En strandlinje

2009-11-29T15:03:00.015Z

Bilden är tagen av min far och är på mitt andra barndomshem, där far alltid har bott, där jag var varannan helg som liten. Han bjöd oftast på varmkorv och ibland på ugnsgrillad kyckling som jag älskade men vilket jag har lite svårt att förstå idag eftersom den var så...enkel, kryddad förmodligen med bara lite salt och peppar. Mammas kycklingar var ju tillagade efter olika mexikanska recept hon ärvt av mormor och var onekligen mycket, mycket godare.

Det var den enda mat han kunde laga efter skilsmässan. Jag tror han i sin ensamhet levde på konserver och varmkorv i många år. Nu ser dock menyn annorlunda ut. Nu ser allting annorlunda ut i Sandviken och hemma hos far. Han ska snart flytta söderut och mina sista bestående band till min barndom i Sandviken ska snart klippas av.

Ibland ber jag fortfarande om hans kyckling när vi ses och då skiner hans anlete upp av bitterljuva minnen från min barndom som han själv alltid ansett varit så ljus för mig men förmörkad för honom av mer eller mindre imaginära skäl. Själv har jag alltid ansett den vara ett nästintill konstant mörker. Ja i varje fall i relation till far lilla. Men det var inte om far eller min barndom det här inlägget var tänkt att handla om och det gör det egentligen inte heller. Det handlar om strandlinjer.

En man jag inte känner skrev en gång om strandlinjen: "This is the seashore. Neither land nor sea. It’s a place that does not exist."

Det är där jag befinner mig nu, det är till den jag har blivit förd, till en spöklik strandlinje framför ett mörkt hav med ett djup som fyller mig med bävan och oro. Och således befinner jag mig ingenstans. Jag kan se hur en storm bildas i horisonten.

Det gamla vanliga, uttjatade ämnet

2009-11-21T14:42:00.009Z

Ingen kan, förmodligen med rätta, förstå varför jag tänker som jag tänker och varför jag vill göra som jag vill (eller ytterst få). Kanske är det tankar tillhörandes en man som blivit mer eller mindre galen. Katarsis genom kaos...putrefactio? Ja varför inte? Det är fullt möjligt, det är jag övertygad om.

Det märkliga är att jag natten till idag drömde den fullkomliga familjedrömmen, full av skämd freudiansk symbolik. Men det var ändå en fin dröm. Hon och jag boendes i mitt barndomshem med två små barn och sonen som jag lekte med var nästan identisk med hur jag själv såg ut när jag var 3-4. Vi är i köket (hemmets härd och hjärta?) och jag är uppslukad av leken med den lille. Kanske var det mer en dröm om min barndom med inslag av vad eller snarare vem, mina tankar så mycket kretsar kring än en dröm om vad jag vill ska hända i framtiden, jag är ingen freudian så vad vet jag. Det sista jag minns är att jag öppnar en ask full med nålar, jag råkar sticka mig på en och det kommer en droppe blod.

Kontrasten blir slående och något förvirrande; en intensiv önskan efter det absoluta uttrycket för mörkret i våra själar samt en längtan efter en drömsk och förmodligen omöjlig familjelycka med henne vid min sida.

It was all whirlwind, heat and flash

2009-11-14T03:43:00.013Z

Uppror. Jag förstår och jag kan se klarare och klarare. Jag kan se punkten där våra vägar konvergerar. Men det var ju inte dit jag ville! Jag trodde på sann konvergens men kanske bildade våra vägar istället ett kors. Ett förbannat kors! Så flyktigt mötet har varit i sådana fall, så ofantligt jävla kort det var. Det har varit eter.

Och självklart kan Thurston Moore uttrycka det jag inte själv kan finna ord att uttrycka i "Honest James", "Silver>blue" och "Fri/End"
från skivan Trees Outside The Academy (som borde lyssnas på). Verserna är tagna från låtarna i ovannämnda ordning utan skrupler och skam:

Take your shadow's mistress
From our fertile ground

never wanted to cry out, but it´s gone to long
every song is empty without your friendly tone

Why don't you just tell him
what's inside your heart
Let love take over

Pearl meets light and light gets lost
But that's all right for the holy frost of the day
It's safe to stay

Every time we meet, my friend
All I know is it's perfect end tonight
The perfect time

Every time we meet this way
All I know is I must obey, obey
Yr fun and games

Yeah, I'll always be your friend.
Oh yeah, at least just till the end.

Konvergens

2009-11-08T20:14:00.011Z

Den senaste tiden har förmodligen varit den svåraste i hela mitt liv. Jag har mottagit och förlorat och mottagit och förlorat igen. Idag, dagen efter min fruktansvärt misslyckade födelsedag förlorade jag det viktigaste i mitt liv. Jag förlorade livet självt egentligen.

Jag har förstått innebörden av Flannery O´Connors tanke, eller kanske snarare gett den en egen tolkning; allting som är betydelsefullt och som är meningen att vara men som går på skiljda vägar kan korsas och två vägar blir en. Jag vet att våra vägar korsades av en anledning och att vi har ställts inför otroligt svåra prov. Men kanske misslyckades vi. Kanske är förlusten ett faktum. Men i det tillstånd jag nu befinner mig och på grund av vad som har sagts till mig, måste jag känna hopp även om det känns som att slunga mig själv ut i avgrunden. Jag känner att det är mitt ansvar och min otadliga plikt att hålla hoppets låga vid liv. Jag är jag övertygad om det, kanske för att jag är en idiot eller kanske för att en röst, hennes röst, har viskat i mitt öra att allt kommer att bli bra igen. Jag vet att det kan bli det. Jag vet det och är säker på det som jag inte varit säker på något annat. Eller så ljuger jag för mig själv. Men jag väljer att tro på det förra och inte på det senare.

Kierkegaard sa att man kanske först finner Gud på de 70000 famnarnas djup, och kanske är det samma med det här. Vi hör ju ihop, vi är sammanlänkade genom sällsamma band, det vet jag ju och jag tror hon också vet det. Kanske måste jag genomlida det totala mörkret för att våra vägar ska bli en enda, för att det som uppstått ska konvergera och bli en väg genom det här mörkret och den här tomma öknen.

Att leva i det förflutna

2009-10-03T21:04:00.007Z

Den här bilden tog jag någonstans från tåget på vägen ner mot Sandviken från Umeå, januari 2001 klockan 16.19. Det var alltså snart 9 år sedan bilden togs. En evighet nästan och ändå känns tiden i Umeå inte alls avlägsen, faktiskt inte det minsta. Jag vet att jag i mångt och mycket lever i det förflutna, att jag ofta lite skämtsamt säger "det var bättre förr" som om mina snart 32 år skulle ge mig ålderns rätt att uttala mig om tidens flykt, tingens flyktighet, tillvarons obeständighet och samhällets förfall. Men jag säger det bara delvis på skämt. I viss mening innebär det ibland krampaktiga greppet om det förflutna att nuet får skymningens lyster över sig. En döende sols ljus lyser upp andra, för mig viktigare saker, än vad dagsljuset förmår. Så jag kanske ändå är närvarande i nuet fast jag låter gårdagens halvdunkla efterglöd lysa upp vägen framför mina fötter. Det är bättre så. Det måste det väl ändå vara? Det var ju bättre förr.

Det händer ganska ofta att jag längtar tillbaka till Umeå. Jag vet inte riktigt varför. Fast kanske ändå. Jag har alltid tänkt att jag var väldigt olycklig där, men det var jag kanske inte ändå. Det var kallt och luften var frisk och klar och jag älskade det. Det var mörkt och jag älskade det och jag var med Moa och jag älskade henne.

$$ Troopers

2009-09-19T20:04:00.003Z

Sjukt snygg video till en sjukt bra låt. Jag gillar särskilt vektorgrafiken. Huoratron är dessutom en trevlig finsk ung man som jag pratat SID 6581/8580 med. Det var lite tänkt att jag skulle fixa en spelning åt honom i Gbg men det rann ut i sanden. Jag är inte den drivna typen precis. Hur som helst:

Boy Soprano

2009-09-07T13:42:00.000Z

Xiu Xiu, lika bra som alltid:

Big ideas

2009-08-18T18:50:00.006Z

Jag har börjat träna igen men det hjälper inte mycket. Men det här räddade en annars kass dag. Det här är så genialiskt som något överhuvudtaget kan bli, om inte bättre. Jag tittar på den om och om igen. Och sedan: en gång till. Jag blir lite ledsen av den, men good sad.

Idag skrev jag ett förmodligen mycket dumt mail till en stor amerikansk myndighet i Sverige. Men fan...egentligen borde man.

Och som hårdvarubonus:

Slutburgers

2009-07-31T17:06:00.003Z

Jag hittade märkligt och roligt nog ett the making of-klipp med Amigademogruppen Spaceballs till deras på den tiden väldigt imponerande demo. Jag måste säga att jag definitivt föredrar the making off-klippet. Det är ju så extremt 90-tal och tjejerna är så söta på 90-talsvis.

Och här är det färdiga demot:

Att öppna en kista

2009-07-06T22:59:00.003Z

Min far har varit här och med sig tog han de sista av mina tillhörigheter som jag hade kvar i Sandviken. Jag antar att jag tillhör typen som kan sägas lida av sentimentalia praecox; jag började tidigt med samlandet av artefakter. Ännu är jag inte säker på om det är dåligt eller bra av mig. Förmodligen är det dåligt. Det har ju sagt att man inte ska äga mer än en vandringsstav, en skål och en sked.

Hur som helst så blev jag onekligen glad av att bland alla saker hitta två disketter varav den ena var full med några klassiska virus. Den andra innehåller både källkoden (och det kompilerade programmet) till en trojan jag skrev i BASIC för ganska precis tio år sedan. Jag installerade den på Komvux datorer i Sandviken och det var tänkt att den skulle radera några systemfiler fredagen den trettonde. Inte så elit kanske, men det var spännande då och idag kan jag inte låta bli att bli nostalgisk av det.

Jag hittade även en skrivbok från årskurs 6. Ni vet, en sådan där bok man skulle skriva korta berättelser i på svenskalektionerna. En berättelse hade den kryptiska titeln "Extra knäcken":

"Jag stod vid berget. Jag började att gå uppför med största försiktighet. När jag äntligen stod ovanpå berget var jag utmattad. Ur berget sprang en källa fram.

SLUT"

Tjugofem år

2009-05-28T23:41:00.004Z

I tjugofem år har den hängt där hemma i mitt pojkrum, tygstycket med motivet ur Nils Holgersson, och varit en genom tiden trogen påminnelse om en barndom som börjar kännas allt mer avlägsen, som en båt som försvinner över horisonten. När jag var liten levde bilden ett eget liv med en delvis egenskapad mytologi. Det gör den inte längre.

På lördag ska jag på en barndomsväns bröllop och det är därför jag har åkt hit. Huset är fullt av gammal osynlig bråte. Överallt ligger den och gör det svårt för mig att röra mig. Nils Holgersson som flyger på Mor Akka över sinnebilden av ett levande Sverige som inte heller det längre är. Det var förr i tiden Sverige levde. Det känns som att allt som någonsin varit levande har varit det endast i det förflutna. Det känns konstigt.

Chaneques

2009-05-26T17:59:00.010Z

Igår drömde jag konstiga saker och jag vet att det tråkigaste som finns är att läsa om är andra människors drömmar (om det inte är Moas drömmar vill säga. Inget klår Moas drömmar som ofta är ganska disturbed men alltid på ett bra sätt), så jag ska bespara er ledan. Hur som helst så vaknade jag upp med en överväldigande längtan efter Mexico. Det är inte frågan om någon Kunta Kinte-romanticism, men jag känner ändå hur det är något där som drar i mig. Det känns som att det är dit jag borde åka för at åstadkomma något, något värdefullt, kanske det enda värdefulla jag någonsin kommer att åstadkomma. Jag är inne på så jävla fel väg och jag vet om det, jag vet det eftersom allting i min omgivning talar sitt tydliga och klara språk och allting jag ser pekar österut.

När jag var hemma hos mor för två veckor sedan pratade vi om att Mexico verkligen är ett magiskt land. Man känner det i den hyacintdoftande luften, att urgamla och framförallt vilda krafter virvlar osynligt omkring en.

I min mammas hemstad finns det ett stort träd under vilket förälskade par brukar sätta sig för att umgås på förälskade pars vis. Enligt flera vittnesmål brukar los chaneques (som tydligen ska betyda "de som bebor farliga platser"), Mexicos lite vildare motsvarighet till den chillare (nåja, inte alltid så chill enligt den gode Olaus Magnus) svenska grötätande tomten, sitta långt uppe i grenverket och kasta grus på de förälskade paren.
Min...läromästare (det låter så töntigt att skriva "läromästare", men det är ju vad han var och fortfarande är) berättade om templet uppe i bergen där jag bodde med honom att vid bergskällan som fanns på hans mark så hade det setts en liten naken människa (alltså, en vuxen människa som blott var tre äpplen hög) dricka av det kalla vattnet. Den lilla chanequen hade blivit skrämd av uppmärksamheten och rusade in i hålet i berget ut vilket vattnet forsade. Att templet och dess omgivningar är magiska hyser jag inget tvivel om och den som en gång varit där och fått skåda natthimlen och de brinnande eldflugorna som strömmar ut ur djungeln när timmen blir sen kan inte förneka det.

Kortet är f.ö taget av mig i december när jag var i London med mor och hennes make och besökte The Brittish Museum. Jag borde ha skrivit några inlägg om England, men det blev aldrig av. Min bloggs självdöende ni vet. Det är hur som helst en aztekisk dödsmask. Skulle man kunna säga.

Sen kan jag tillägga att jag jag har blivit rörd av en blogg som tillhör en av Hells vänner. Den är så bra och fin även om den är ganska...betryckande. Jag önskar jag kunde ge henne en trädgård (fastän hon kanske inte ens vill ha en), ciggaretter, kaffe och ett eget bibliotek.

Den onda tron

2009-05-01T22:04:00.005Z

Jag brukar för det mesta vara ganska okritisk mot människor, jag tycker om de flesta. Men det finns en viss typ som jag verkligen inte tycker om; de fullkomligt transparenta människorna som uppfyller sig med andras substans. Kristian Luuk, Björn Gustafsson samt en stackare jag kände förr i tiden inkarnerar denna karaktärstyp med en ypperlig klarhet. Jag kan ha fel om Luuk och Gustafsson, jag känner dem trots allt inte, men det är onekligen det övertygande intryck de gör. Den senare individen känner jag dock väldigt väl; en andefattig estet och simpel hedonist som befinner sig längst ner på Kierkegaards trappa; mannen utan sanna egenskaper. Det som stör mig med sådana individer är att de väldigt ofta, genom billig folkölscharm, pseudointellektuella samtal eller insmickrande lögner lyckas övertyga omgivningen om deras upplysthet/ödmjukhet/intelligens/världsvana/whatever. Nej, låt den döende dandyn genast dö.

En liten uppmaning

2009-04-09T11:44:00.011Z

För ca två veckor sen var jag ute i skogen och promenerade. När jag kom till ån såg jag att någon hade skrivit något som omständigheterna dedikerade till mig. I dessa dagar, efter allt som har hänt, framstår det tydligare än något annat. Världen talar i sällsamma termer, det lärde jag mig i min ungdom av böckerna jag då läste men främst av samtalen jag förde med mannen som öppnade de förstå dörrarna mot det hemlighetsfulla för mig.

Det är förmodligen en crusthippie som har skrivit det, men jag kunde inte låta bli att ta till mig det som stod skrivet:

"SITT

Låt dina tankar färdas med strömmen. Släpp all din oro och dina rädslor. Allt kommer att lösa sig."

P.S Vad som till min stora förvåning fastnade på bilden precis under pilen bredvid ordet "SITT" är för er okänt men för mig är den formlösa figuren en påminnelse, ja en gammal bekant från tiden då väven började förtydligas för mig. Krikrikrikri.

Grattis Benknäckarvals!

2009-03-21T17:36:00.004Z

Idag var det på dagen tio år sedan min Moa började skriva Benknäckarvals! Det gör mig lite vemodig. Det var alltså tio år sedan jag blev kallad för en "presbyteriansk loser" av henne på det filosofiforumet på Spray. Lyckligtvis länkade hon till den då nästintill nyfödda Benknäckarvalsen och efter att ha läst några inlägg blev jag hejdlöst förälskad i henne. För 10 år sedan.

Vi började skriva handskrivna brev till varandra, mina tramsiga eller högtravande, hennes vackra, och tillslut träffades vi, blev ett par och flyttade till Umeå för att genomleva en period som kom att bli ganska mörk framförallt för henne av olika skäl, men som jag själv ofta tänker på och som jag ändå saknar ibland. Jag saknar henne så väldigt mycket.

Nu bor hon i sitt kära Malmö och jag bor i Göteborg och vi ses nästan aldrig, vi pratar nästan aldrig. Men jag saknar henne och jag älskar henne av hela mitt hjärta nu och för alltid.

Grattis Benknäckarvals och grattis Moa!

Några händelser

2009-03-07T19:15:00.007Z

Många nya saker har hänt sedan jag skrev sist. Om vissa vill jag dock tiga i väntan på besked från rätt instans. Dessvärre kan jag inte i likhet med Wittgenstein säga att mina dagar börjar med hopp men att de oundvikligen slutar i förtvivlan, mina både börjar och slutar i oro, men naturligtvis av helt andra skäl än den älskvärde Wittgenstein hade.

Vad jag dock kan berätta är att jag för två veckor sen fick min andra frimureriska grad. Upplevelsen var omtumlande, men inte i samma grad som när jag fick min första grad. Nu hade jag ändå utrustats med några verktyg för att analysera händelseförloppet.

Uppdatering: några dagar senare efter författandet av ovanstående rader börjar jag känna mig lugnare även om jag varken kan eller vill säga varför.

Min vän Sally

2009-02-09T19:26:00.001Z

Det här är min nya kompis Sally som ska bo hos mig i två alltför
korta veckor. Hon tillhör en dam på min praktikplats som har åkt till Thailand på semester. Hon märkte hur jag och Sally hade blivit goda vänner så hon frågade om jag ville ta hand om henne. Och det ville jag. Nu matar jag henne med bland annat smaskiga räkor, saftig kyckling, mjuka köttbullar och fluffigt ris (hon älskar ris!) och en hel del Frolic. Jag vet att det inte är karaktärsdanande men jag kan inte låta bli. Vi leker ju mycket också, så jag hoppas hon inte blir alltför tjock. Lilla Sally, nu spärrar hon sina mörka ögon i mig och mumlar lite försynt att hon vill gå ut en sväng, så då får vi väl ta och gå ut. Jag älskar henne så mycket och jag kommer bli så ledsen när jag måste lämna tillbaka henne.

Krig

2009-01-30T22:19:00.006Z

Det är svårt att förklara vad jag känner just nu. På ytan högst ordinära tankar utan värde, men under den: ett ständigt pågående krig. Gud så jag önskar att jag kunde få visa mig värdig. Jag skulle aldrig kunna se en veteran i ögonen, jag skulle känna mig för usel. Jag vet vad krig innebär: en själens svarta död och den yttersta våldtäkten på vår egen natur. Men det enigmatiska med krigets väsen är hur dess eld ur vårt blod kan destillera det allra ädlaste ett människohjärta kan uppbåda samtidigt som människan befinner sig på de sjuttiotusen famnarnas djup, omgärdad av ett mörker som endast soldaten kan förstå.

Jag lyssnar på The Shirelles, The Paris Sisters, The Delltones och gamla Stones och önskar att jag var född 1946. Allt handlar om värdighet, om anständighet, vilket är något jag saknar i den bemärkelse som är relevant för mig.

Den här bloggen blir allt mer meningslös och jag antar att jag borde lägga ner den. Den är ju ändå på väg att självdö.

Et in Arcadia ego

2008-11-25T21:35:00.008Z

Idag gick jag på den sista arbetslogen för säsongen, ett avslut som också innebär en ny början. Timglasets symbolik blir allt tydligare; mina timmar är räknade, jag är döende. Och ändå finns det hopp om att glaset ska vändas. Pånyttfödelse.

Det får mig att tänka på min födelsedag och ett gratulationskort jag fick av farbrorn som var min granne en gång i tiden när jag nyss hade flyttat till Göteborg. Med darrig hand skrev han några rader jag genast kände igen: "I skogarnes djup bor skuggan, och tystnaden slummrar där, och viskande bud från bygden den suckande vinden bär. Hurra för Victor önskar Gösta!". Jag blev så himla rörd av kortets vemod. Man ska inte vara för munter, det har min käre Gösta insett. Han är så rar. Ni skulle ha sett så väldigt glad han blev när jag tog med honom till frimurarlogen för att äta ärtsoppa och pannkakor (och obegränsade mängder varm punch!). "Åh, så fint här var", sade han, "åh, så grannt! Och vilken tjock ärtsoppa! Precis som den ska vara", sade han förnöjt och så höjde vi glasen och skålade för varandras hälsa. Kanske var det fåfängt av mig som har en del av ungdomen i behåll, dödens närvaro är ju så påtaglig när jag är med honom och den kastar sin skugga över hans anlete, och de en gång så starka händerna och den ljuder i hans svaga hjärta och tunga andning.

Det har varit en väldigt givande termin för mig som nybliven frimurare och jag har lärt känna många av gubbarna och det verkar onekligen som att de uppskattar mig och även om jag ser samma ritual om och om igen så upptäcker jag nya saker i den hela tiden och jag börjar förstå att de äldre herrarna menar allvar när de säger att allt finns i första gradens ritual. Jag ser redan fram emot nästa termins logearbete och det inre arbete som är förknippat med det.

På söndag ska jag dock gå på min loges högtidsdag i full frackmundering. Det är väl en smula nervöst, speciellt eftersom jag ska tjänstgöra i ritualen, det vill säga ha en mer aktiv roll i den än vanligt och eftersom det är logens högtidsdag så kommer det att vara ca 200 frimurare där som observerar mig. Jösses.

Födelsedag

2008-11-12T03:25:00.003Z

I fredags fyllde jag år och jag kan nu titulera mig som old geezer med äran i behåll. Jag fick en utsökt pannkakstårta av Hell plus en biljett till Frida Hyvönens kommande spelning. Sen kanske jag får min efterlängtade Heptameron också, men bara kanske. Av min fina Benknäckar-Moa fick jag Dag Hammarskjölds Vägmärken, som jag dessvärre redan hade, och Sigfrid Siwertz Selambs, som jag inte hade och som verkar vara väldigt bra.

Av en ren slump fick jag av Hanna reda på att Lightning Bolt skulle spela på Röda Sten då. Jag älskar ju LB så himla mycket och jag blev jätteglad att de skulle komma hit. Jag hade aldrig trott jag skulle få se dem spela någonsin.

Spelningen var hur bra som helst men Hell fick tinnitus (som lyckligtvis gick över efter ett par dagar) och tappade bort sin nya mobil. En bra födelsedag var det dock på alla sätt.

Lärdomar

2008-10-25T01:32:00.001Z

Jag älskar faktiskt Olaus Magnus. Jag minns inte längre när jag blev bekant med honom eller hur, men jag minns mycket väl att jag älskade honom från förstå början. På gymnasiet ville jag skriva en uppsats om honom men fick inte. Nu sitter jag på jobbet och läser hans "Historia om de nordiska folken" igen och den är fortfara lika intressant och väldigt rolig. Den är faktiskt lite som en skattkista, en billig liknelse måhända, men en träffsäker sådan. Dess blotta tjocklek och ämneskategorier in legio försäkrar om många timmars läsande och tankeflykt. Idag har jag alltså lärt mig om ekorrar och om "den läkedom, man kan hämta från älgens högra fot, och huru man fångar detta djur." Nu läser jag om "den fruktansvärda hämnd, råttorna utkräfva af gudlösa människor". Så himla fint.

Ett pärlband av berättelser

2008-10-17T13:29:00.005Z

Det är när jag ligger i halvdvala som orden och bilderna kommer till mig och det är den rena lättjan som förhindrar mig från att stiga upp och skriva ned mina tankar. Nu, i fullt vaket tillstånd har jag svårigheter att uttrycka mig. Kanske är det det klara höstljuset som strålar in i min lägenhet som distraherar mig; tankarna flyr ljuset som skuggor. En sann bokälskare skrev en gång: "I ljuset läser vi andras skapelser, i mörkret skapar vi våra egna berättelser." Jag instämmer.

När jag var liten formades en uppfattning om böckers natur som följt mig sedan dess. Jag föreställde mig att böckernas innehåll återspeglade objektiva verkligheter, de var nästan i bokstavlig mening fönster till andra rymder där karaktärerna levde sina liv oberoende av oss som läsare. Så även om det sista exemplaret av en måhända aldrig läst bok skulle läggas på bokbålet, föreställer jag mig att både dess historia och innehåll omärkligt lever vidare, överallt omkring oss.

I halvdvala tittar jag på min bokhylla och tänker att där, men egentligen överallt omkring mig, blåser Paracelsus liv i den slocknande glöden under athanoren och grubblar över tingens och livets natur, Gösta Berling stormar fram i sin vagn i den värmländska vinternatten under en stjärnbeströdd himmel, De Quincey ligger med gulblek hy i sängen, djupt försjunken i opiumdrömmar. I De Anima lever Aristoteles ett högst verkligt liv och går fram och tillbaka i Akademien och tänker på våra själsförmögenheter, Lagerkvist går hand i hand med sin far när ett framrusande tåg plötsligt väcker en ångest i det lilla barnets bröst som aldrig ska slockna igen och stigarna i Borges trädgård förgrenar sig i all oändlighet och för evinnerliga tider. Och av någon anledning väcker dessa tankar ett stort vemod i mig och jag får en klump i halsen innan jag somnar; jag är omgärdad av en ocean av berättelser och hur flitigt jag än läser kommer jag bara att upptäcka en minimal och nästintill betydelselös bråkdel av det.

På grund av denna måhända naivistiska syn på det skrivna ordet är jag också fascinerad av fullkomligt okända böcker av författare som förmodligen aldrig varit särskilt lästa. Och hittar jag en gammal bok jag misstänker har lästs av väldigt, väldigt få människor, då vill jag ha den. I mitt bibliotek får den leva vidare; ingen berättelse saknar värde och hur undermålig och ointressant den än må vara är den en skatt för mig (och det fastän jag kanske aldrig läser den).

I biblioteket är människorna inget annat än efemära skuggvarelser bland eviga ord och nu vet jag att Guds hjärta är ett bibliotek och Borges var en teolog: I begynnelsen var Ordet...

Årets bokskörd

2008-09-28T10:43:00.008Z

Igår var jag, mor och Esa (hennes make) på bok- och biblioteksmässan och som vanligt brände jag upp för mycket pengar. Men förmodligen har min fadder rätt i att man hellre är fattig på pengar men rik på nya lärdomar. Jag köpte i alla fall Kroppens fenomenologi av Merleau-Ponty, Boken om homunculus av Paracelsus, Orons bok av Pessoa , Judiska mystiker av Cohn-Sherbok, I avgrunden av Huysmans, Själens dunkla natt av Johannes av Korset och en bok av Subcomandante Marcos som hette Från sydöstra Mexicos underjordiska berg. Jag är mycket nöjd och glad.

En annan fin sak är att jag har fått en massa olika saker som jag ska ha till mitt altare på De dödas dag, bland annat äkta copal (kåda från ett särskilt träd som man använder som rökelse). Det kommer att bli väldigt fint. Ni borde se det.

Utforskandet fortsätter

2008-09-02T23:03:00.005Z

Idag gick jag på den första logen för denna termin. Jag var nervös, det känns som att det är nu min frimureriska vandring börjar på allvar och det föranleder ett visst sinnestillstånd av allvar, förväntan och fördjupad introspektion. Men min nervositet fick mig ändå att sova oroligt, drabbad av mardrömmar. I drömmen kunde jag inte hitta min regalieask (i vilken man alltså förvarar sina regalier), det fanns fanns flera hundra askar och frenesin i mitt sökande fick mitt hjärta att rusa och svetten att rinna. När jag väl fann den så jag fick slänga på mig mina saker och rusa in i salen där ceremonin redan hade börjat. Alla vände sig frågande om och jag fick skämmas som en hund.

Men idag allt gick bra och jag var ovanligt lugn när jag kom dit. Det är ändå svårt för mig att gå dit med tanke på att min kära första fadder har flyttat från Göteborg. Min andra fadder, som jag just har börjat lära känna, kunde tyvärr inte komma. Så jag fick gå dit ensam. När jag väl var där märkte jag dock att jag faktiskt redan har börjat känna mig hemmastadd i logen, det börjar bli mitt ställe. Och recipieringsceremonin var lika hänförande vacker som alltid.

Jag läste en intressant artikel av en frimurare från Nya Zeeland som hade arbetet som professor i filosofi i Uppsala. Han jämförde det engelska/amerikanska frimureriet med det svenska och det han skrev gav mig stor glädje:

"Teaching morality by allegory and symbols makes us actors in a play, where the lodge room is the theatre and the candidate the protagonist. However, compared to the Swedish workings, our theatrics are rather poor. Our deacons march the candidate briskly around the room under the full glare of flourescent lighting, while the Brethren sit about, exchanging jocular remarks sotto voce. The atmosphere is relaxed and friendly.

The Swedish lodge room, by contrast, is a mysterious and gloomy space, lit only by massive candles, where figures appear from the shadows to deliver their charges, then fade away in the darkness. A Swedish working is an intensly solemn and almost mystical experience. The symbols and ritual of a Swedish degree are somwhat more explicit than our own, further reinforcing the other-wordly atmosphere and heightening the shared experience."

Den som skulle vilja läsa hela artikeln kan göra det här.

Jag är väldigt glad för att det är så, för att de mystiska inslagen är så påtagliga. Jag trodde det var så för alla frimurarsystem, men tyvärr hade jag fel för det är ändå så jag anser frimureriet borde vara. Jag älskar verkligen det här, det är fantastiskt och berusande vackert och jag är så väldigt glad för att jag fått det stora privilegiet att börja lära mig frimurarnas hantverk.

Ett tyranniskt släktskap

2008-08-26T21:50:00.006Z

När jag var hos mor sist fick jag reda på en mycket märklig sak angående min släkt. Min gammelmormor, som hette Catarina Canseco Díaz var kusin med självaste Porfirio Díaz, Mexikos envåldshärskare mellan 1876-1880 och sedan mellan 1884-1911. Det innebär ju att jag inte ens är en särskilt avlägsen släkting till honom och det tycker jag är lustigt och intressant även om jag hellre hade varit släkt med Benito Juárez. Díaz var ju en kallblodig mördare och stod knappast på de fattigas sida som Juárez gjorde in i det sista.

President Díaz, som för övrigt var frimurare (men alltså inte en sann frimurare som alltid, alltid ser barmhärtighet som en av de allra främsta dygderna), var en hjälte från kriget mot amerikanerna och fransmännen och när de senare erbjöd honom enorma summor pengar samt hela Mexiko City som hans eget, så vägrade han blankt och slogs vidare.

Men sen tog han makten och började missbruka sin makt, som alla tyranniska envåldshärkare gör. Men han gjorde också mycket som var bra för landet och det är han som lät bygga alla järnvägar som nu korsar Mexiko från norr till söder. Hans relation till USA förblev spänd och han ska ha sagt: "Pobre Mexico! Tan lejos de Dios y tan cerca de los Estados Unidos", stackars Mexico! så långt ifrån Gud och så nära USA.

Jag tror faktiskt att han förmodligen ville Mexiko väl även om hans härskarmetoder var som vilken annan usel tyranns som helst.

Dessutom hade han också fel om Mexikos avstånd till Gud.

Kalenderflickor från förr

2008-08-08T14:48:00.003Z

Jag fick en otroligt fin mexikansk kalender av mor med bilder på flickor av den gamla mexikanska skolan. Den här är från en reklam för Pepsi. Varför kan man inte göra reklam som förr i tiden? Allt skulle bli så mycket bättre då. Igår åt vi kantareller som vi hittade i skogen och nu har vi upptäckt vårt eget svampställe där de smakliga små tingestarna växer överallt. Veckan hos mor har definitivt präglats av mexikanska färger, smaker och känslor. Eftersom mor just har kommit hem från Mexiko så har vi samtalat i många, många timmar om familjen där borta och det har till stor del varit oroväckande nyheter. Mexiko verkar inte vara som förr. Fast å andra sidan är det ju det urgamla mexikanska lynnet och den brinnande längtan efter frihet och rättvisa som ligger till grund till den underliggande oron som likt Popocatépetls rök och eld ibland kommer upp till ytan. Så kanske är allt som förr. Mitt älskade Mexiko.

En stilla glöd

2008-08-03T23:52:00.012Z

Det är sista kvällen i Sandviken och jag har just sagt adjö till min kära T. Som vanligt blir avskedet tafatt. Men vi vet ju båda vad den andre vill säga. Inget behöver sägas.

Eftersom det förmodligen är den sista sommaren i min fars hus sedan han flyttade till Moskva för tio år sedan, så har jag varit tvungen att gå igenom alla mina saker som förutom en del av mina böcker till största delen består av brev, hundratals brev som jag har fått av personer varav en del av dem sedan länge är bortglömda eller nästintill; en Jessica jag var förälskad i, en Jenny, en Lisa. Nu är de formlösa figurer vid en horisont som tycks vara så avlägsen att jag endast svårligen kan förstå att jag en dag var där. Av vissa av dem återstår inget alls, vilket förvånar mig mycket. De måste ju ha varit viktiga för mig en gång i tiden.

Jag har suttit och läst några av alla dessa brev från förr, några så fulla av kärlek att den fortfarande känns levande och närvarande, några av dem så ömsinta att en stilla, varm glöd fortfarande omsluter dem och alltid kommer att göra det. Jag måste ha samlat på mig ett hundratal av dessa brev genom åren, väldigt många fler än vad jag förtjänar och det vet jag mycket väl. Idag blev jag så tvungen att påbörja och avsluta gallringsprocessen. Allt kan inte sparas även om jag så skulle vilja. Men jag är en samlare av gammalt emotionellt bagage så jag har endast förmått mig själv till att förstöra en del av breven, vykorten, anteckningarna, bilderna, teckningarna och fotografierna, de som inte var lika värdefulla som de andra mer personliga breven. Ändå blev det två stora högar med saker som skulle brännas, för att bränna dem måste ha varit det enda rätta, inte för den dramatiska effekten, utan för att i någon mening hedra dem som en gång skrev dem; aldrig låta brevens värde förringas genom att låta dem bli föremål för andra människors nyfikenhet och oförstånd. Mörkret i gillestugan skingrades en kort stund av ljuset från minnena satta i brand och ett ögonblicks verklighetskonvergens (jag kan inte kalla det för något annat), en gest från världen själv tillät mig bevittna ett skuggspel runtomkring mig som talade på ett språk som var skapat för mig allena.

Allt som nu återstår är en tyst och mycket stilla glöd.

Mr. Taxi

2008-07-10T19:40:00.003Z

Jag är i Malmö för att träffa min älskade Benknäckar-Moa.

Idag när jag gick mer till Triangeln så stötte jag på Taxi-Leif från "Sveriges skönaste snubbar" med Filip och Fredrik. Han satt och ugglade allena utanför Burger King så jag gick fram till honom och frågade om jag kunde få den stora äran att fotografera honom nu när han blivit en sådan celebritet. Han sken upp och började genast att på bred skånska berätta om sitt liv. Han är född i Visby och har jobbat i trettio år som taxiförare. Sen har han även jobbat som fotbollsdomare och dömt tolvtusen matcher. Jag frågade om han hade någon kontakt med Filip och Fredrik och men det hade han nästan inte alls längre och jag kunde se att han blev lite ledsen av det. Han sa dock att Fredrik hade åkt till USA för att "äta upp sig" eftersom han var så smal och i USA finns det tydligen mat som kan hjälpa mot sådant. Sen bjöd jag honom på en hamburgare och han blev om möjligt ännu gladare. Vi pratade en stund och jag blev rörd av hans stora vänlighet och öppenhet. Det var fantastiskt intressant att jag var från Sandviken tyckte han och berättade genast hur han som liten hade samlat på bilder på fotbollsspelare, varav flera var från just Sandviken. En äldre herre som tydligen var hans kamrat sedan trettio år anslöt sig till oss efter att ha köpt en glass på Burger King och vi pratade lite om jordbruk och om böndernas prekära situation idag och de tyckte det var mycket fint att jag hade jobbat hos en tysk mjölkbonde. Deras vemodiga blickar tycktes säga att det var bättre förr och jag nickade omärkbart i bifall. Sen önskade jag Taxi-Leif all framgång i livet och sade adjö till hans kamrat och gick hem till Moa, med både glädje och en liten klump i halsen.

Voynich

2008-07-04T20:55:00.009Z

Det finns något i voynichmanuskriptet som ger mig kalla kårar och mardrömmar, samtidigt som dess enigmatiska bilder och kryptiska text påverkar mig nästan som en lovecraftiansk feberdröm. Det är något gravt oroväckande med det.

Den polske bibliofilen Wilfrid Voynich köpte manuskriptet 1912 och lät sedermera otaliga språkvetare och experter i kryptologi studera texten. Ingen har lyckats dekryptera dess innehåll. Texten, som ska följa Zipfs lag, tycks vara skriven på ett okänt språk eller intrikat chiffer och av illustrationerna att döma så handlar texten om botanik, astronomi eller astrologi och kanske alkemi. Ingen vet. Växterna som förekommer existerar inte på jorden, konstellationerna är med zodiaken som undantag fullkomligt okända. De märkliga apparaterna saknar motsvarighet i historian. På flera av illustrationerna förekommer nakna damer som badar i märkliga kärl som är intrikat sammankopplade som vore de delar av en märklig alkemistisk apparat. Men rör det sig faktiskt om alkemistiska symboler så följer de inte en vedertagen symboltradition. Efter flera decennier av försök att dechiffrera texten så vet vi idag lika lite om den som på 1600-talet när den först omnämns (fast manuskriptet tros vara från mitten av 1400-talet).

Mina tankar brukar komma och gå till Voynichmanuskriptet med jämna mellanrum och häromdagen gick de åter till detta dunkla manuskript, vilket föranledde köpet av The Voynich Manuscript av Kennedy & Churchill. Man kan tydligen köpa manuskriptet i faksimilutgåva också och jag ska ha den. Jag måste ha den oavsett hur mycket den kan kosta.

Sublimering

2008-06-04T10:38:00.001Z

Det finns inget så vackert som en exploderande väte- eller atombomb. Och inget så hjärtskärande tragiskt: det ultimata uttrycket för sjukdomen i våra själar. Tanken på den i stridsspetsarna koncentrerade döden och ödeläggelsen ger mig nästan samma svindel som när jag tänker på verklighetens bottenlösa och becksvarta mysterium, eller ska jag säga det nästintill becksvarta mysteriet? I slutändan är ju varje människa sin egen fackla och lins.

Att begrunda: kraften från 100 megaton som sköljer över och sublimerar oss; den ultimata nigredon eller albedon, jag vet faktiskt inte vilket.

G.A.O.T.U

2008-05-27T21:41:00.005Z

Jag såg just National Treasure med Nicolas Cage. Filmen i sig var väl så där lagom spännande på ett Indiana Jones-aktigt sätt, men det som gjorde den sevärd för mig var de talrika frimureriska symbolerna som vävdes in i berättelsen, varav vissa var så subtilt framställda att jag vet att endast en frimurare skulle upptäcka dem.

Jag har börjat läsa den frimureriska litteraturen jag fick låna över sommaren och jag måste säga att det är väldigt intressant läsning. Jag fick noggranna instruktioner om hur böckerna skulle förvaltas; de ska förvaras tillsammans med instruktioner om till vem de ska återlämnas i händelse av min plötsliga död och de måste vara förvarade så att inga utanför vår orden ska kunna finna dem, till mitt asplövs stora förtret.

Jag misstänker att en del av murarna faktiskt är där av rent värdsliga skäl, för att vara med i en exklusiv och anrik herrklubb, något som oroar mig mycket. Jag ska prata med min fadder om det i helgen. Är det verkligen så, så kommer jag att bli besviken. Men jag kanske förhastar mig, jag är ju själv så pass ny att jag inte kan bedöma någon, än mindre döma någon. För mig är frimureriet något som måste tas på största andliga allvar, något man måste hänge sig åt med ett klart sinne och med en brinnande låga i bröstet och jag är fast besluten att vandra på den här vindlande stigen för att bygga mig en egen katedral, sten för sten, för sten, för sten...

Gong

2008-05-23T17:11:00.007Z

I söndags fortsatte underligheterna med att jag av en ren slump såg en annons i Metro att Gud skulle spela i Västra Frölunda; Daevid Allen skulle spela med sitt nya band The University of Errors. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av eufori jag förnam när jag läste det men jag blev så otroligt lycklig. Jag hade aldrig i mitt liv trott att jag skulle få se Gong:s och Soft Machine:s grundare tillika min stora ungdomsidol spela nästintill helt anonymt här i Göteborg. Jag kunde inte förstå det, det var som att det skulle stå en knappt synlig notis i Metro om att Syd Barrett skulle spela på pizzerian i Angered. Jag befann mig i ett exalterat chocktillstånd och bokade genast biljetter och kunde inte tänka på något annat än de gnistrande dagar av glädje och lycka jag kände i Sandviken på den tiden jag lyssnade som mest på Gong. Det var engelsmannen Andy som introducerade mig till och som initierade mig i gongmytologins underbara absurditet. Jag blev förtrollad och har varit så sedan dess även om jag aldrig lyssnar på dem längre. Men idag gör jag det, idag plockade jag fram alla mina skivor med Gong (jag tror jag har alla, till och med Magick Brother, Mystic Sister, som åtminstone på den tiden jag hittade den var tämligen sällsynt) och jag lyssnar och jag får samma rysningar av Steve Hillages ultratighta gitarrspelande, Pierre Moerlens utomjordiska hamrande på trummorna och Didier Malherbes sinnessjuka saxofonblåsande. Jag älskar Gong av hela mitt bultande hjärta, men av alla mina vänner är det bara Bosse som kan förstå min kärlek till dem. Bosse, min Bosse.

Min älskade Moa såg också Allen dagen efter, fast i Malmö. Vill ni se hur
Mr. Gnome ser ut idag så titta i hennes fotojournal, men först efter att ha läst alla hennes utmärkta inlägg: Benknäckarvalsen

Chrystal

2008-05-23T16:34:00.004Z

Det har hänt märkliga saker den senaste tiden. I torsdags förra veckan stod jag och väntade på vagnen hem från domkyrkan efter ett MMA-pass. Plötsligt kommer en mycket vinglig och ledsen dam fram till mig och ber mig på engelska om hjälp att hitta till ett hotell där hennes pojkvän skulle befinna sig. Först trodde jag att hon kanske var prostituerad, jag fick sådana vibbar i alla fall. Det visade sig att hon var en b-filmskändis. Hon har varit med i Toxic Avenger IV och bilden är från Cannes där hon var med och firade filmens storslagna (kanske inte så storslagna) premiärvisning. Hon hette Chrystal Mcloud, kom från NY och hade helt uppenbarligen haft ett ganska tufft liv men jag gillade henne från första början. Hon var fruktansvärt uppriven på grund av hennes pojkväns elakheter, en pojkvän som är mycket känd jazzmusiker som jag helst inte vill nämna vid namn samt för att ett gäng grabbar hade sparkat henne i på spårvagnen. Först trodde jag att hon var en smula galen, men jag har kollat upp allt hon har sagt och jag vet att hur otroligt det än må låta så är det hon sagt till mig sant. Hon känner alla i Troma! Troma liksom! Nu jobbade hon i alla fall som strippa på Andra långgatan och säger sig ha en karriär som jazzsångerska på gång. Jag stannade nere på stan i två timmar för att försöka hjälpa henne hitta först sin pojkvän (som tydligen är god vän med Tommy Körberg, en karl hon tyckte väldigt mycket om) och sen till bussen hem till Rävlanda. Vi pratade och pratade om brustna hjärtan och andra saker och jag kom att tycka väldigt mycket om henne. Det mest bisarra var att hon gav mig hennes pojkväns telefonnummer och bad mig ringa honom nästa dag för att förklara hur mycket hon älskade honom. Jag tog numret och jag var fullt beredd att ringa och hjälpa henne. Nästa dag ringer hon mig och vi fortsätter att prata och tillslut kommer vi fram till att det vore bättre om jag skrev ett sms och ett mail till honom, vilket jag gjorde med stor omsorg. Nu ringer hon mig lite då och då och ber mig om hjälp och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Jag gillar ju henne, hon gav mig sådana beskyddarkänslor. Jag vill inte att något ont ska hända henne, jag vill att hon ska vara lycklig.

Asplöv

2008-05-18T23:26:00.002Z

Jag blir rörd i mitt innersta av mitt älskade asplöv som darrar så lätt för världens vind. Det var så fint att titta på hennes profil när vi tittade på Bridge to Terabithia, hur det kunde gå från ett uttryck av total uppsluppenhet och strålande, ren glädje när disneyfaktorn var hög och sedan bli ett ikoniskt uttryck för den djupaste sorg och den ömmaste sinnesrörelsen när Leslie, en av huvudpersonerna i filmen plötsligt dör. Hon såg ut som en väldigt vacker och sorgsen madonna, med det blonda håret virat runt munnen och tårarna ringlandes nedför hennes mjölkvita kinder. Hon är så himla vacker.

Humpty Dumpty

2008-05-14T21:37:00.004Z

Jag har en bekant, som en gång i tiden stod mig väldigt nära. Jag pratade lite med henne idag på msn och blev då påmind om varför det tog så ovanligt lång tid för mig att fästa mig vid henne. En sak jag alltid har ogillat hos människor är förstorade egon och hennes var och är tydligen fortfarande enormt och helt ogrundat förstorat. Ödmjukhet är en dygd, men inte enligt vissa. Men den som sätter sig på en piedestal faller dessvärre förr eller senare. Det lärde mor mig som liten när hon lästa Alice i Underlandet för mig och min syster. Dessutom lärde jag mig något nytt om arbetsmarkanden av henne: det är tydligen en fördel att vara obildad. Man ska tydligen lättare få jobb då. Nu känner jag mig grundlurad. Varför kunde ingen ha berättat det här för mig för 10 år sedan när jag började studera? Då hade jag ju vid det här laget kunnat vara chef över ett Burger King-hak eller något. The sky´s the limit. Vad som är lustigt är att förut skulle hon bli läkare (ett rätt dåligt val med tanke på att hon äcklas av människor, vilket kanske inte skapar de bästa förutsättningarna för att bli en bra läkare) med den uppriktiga motiveringen att "hon var bäst". Nu har hon tydligen övergett studieplanerna eftersom bildning endast är ett hinder på arbetsmarknaden, för att istället satsa på att jobba på en elektronikkedja, med samma blygsamma motivering. Gotta lov´er. Hur som helst tycker jag väldigt mycket om henne och jag önskar henne innerligt all framgång och lycka i livet och jag hyser inga tvivel på att hon kommer att leva ett lyckligt liv. Det är inte svårt att gilla henne om man bortser från hennes ego, hon är ju rar och väldigt, väldigt okomplicerad och det är faktiskt något jag tycker om hos henne.

Apropå fairy tales så är MacDonalds The princess and the Goblin underbar och jag önskar att jag hade mer tid åt att läsa. Det och MMA-träningen, som jag tyvärr har försummat en del de senaste tre veckorna, är det enda som ger mig stillhet och ro. Diosito mio, vad jag älskar Alice i Underlandet, kom jag på nu när jag tänkte på min Humpty Dumpty-bekanta från förr. Jag måste genast införskaffa böckerna.

Jobb

2008-05-14T08:42:00.004Z

Så här ses mitt kontor ut på min praktik/oavlönade jobb. På den ena datorn arbetar jag med trådlös integrering av mitt företags säkerhetsprodukt i Win2003 och på den andra arbetar jag i linux mot en av deras servrar. På laptopen kör jag Vista i bakgrunden med linux i en virtuell maskin men blir ändå ständigt hånad för att jag överhuvudtaget har en windowsprodukt. Skammen är naturligtvis total. Jag är trots det väldigt glad över att få vara här. Jag lär mig mycket om datasäkerhet och de skämmer verkligen bort mig och ska skicka mig på apdyra kurser och insisterar på att jag ska öppna ett dotterbolag i valfritt land. Jag har inget att förlora på det, de står för alla pengar och allt pappersarbete och som det ses ut nu tänker jag nog satsa på det. För det finns trots allt en ganska klar relation mellan datasäkerhet och filosofi och det tycker jag naturligtvis om och därför tror jag att jag kommer att uppskatta att jobba med det här.

Det frimureriska arbetet går bra men jag saknar min fadders närvaro väldigt mycket. Det är så väldigt synd att han flyttade just i samband med mitt inträde i orden. Jag känner mig en smula vilsen om än väldigt varmt välkommen av alla. Jag ska gå på min sista loge för terminen på lördag och det kommer bli fint, väldigt fint.

Skog

2008-05-10T14:47:00.001Z

Jag firar mitt inträde med att dricka en G&T i solen på balkongen och läsa vår medlemstidning och lyssna på Belle & Sebastian. Det är vår och allt känns nytt. Framför mig tornar portar att gå igenom, inte enbart ordensbundna sådana utan även andra, mer värdsliga. Men det är bra.

Örten, Hell och jag gick på en tre timmar lång skogspromenad i torsdags. Herr Örtprins plockade och visade växter och berättade om deras medicinska egenskaper: "nej, ät inte den där Helena, den är väldigt giftig och ger en ihållande diarré!", sa han när Hell ville äta en växt hon hade hittat som säkert hade blad som liknade kaniner eller hamstrar eller något annat djur som förtrollar henne så, det lilla twee-livet.

Till mitt förtret börjat inse hur högst inadekvat och fullkomligt hopplöst förälskad jag är i Isobel Campbell och Chan Marshall. Snyft.

Det första steget

2008-05-07T00:07:00.004Z

Idag blev jag så slutligen frimurare av första graden i S:t Johanneslogen Salomon à trois Serrures efter ett och ett halvt års väntan.

Jag var förvånansvärt lugn under hela recipieringen (invigningsritualen) som varade i flera timmar, kanske var det de otroligt vackra lokalerna som lugnade mig. Ceremonin i sig var överväldigande och manade till djup reflektion och eftertanke. Efteråt inmundigade vi en utsökt brödramåltid och drack sedan kaffe med punch. Den illustre ordförande mästaren höll ett mycket rörande tal riktat till mig och sedan var det min tur att hålla ett tal. Jag hade velat säga så mycket mer än det jag sa, men min nervositet hindrade mig från att formulera mig så som jag egentligen ville. Men tydligen blev mitt lilla tal ändå uppskattat och min stolte fadder såg mycket nöjd ut.

Jag har ännu inte riktigt förstått att jag nu är en frimurare och att jag så kommer förbli resten av mitt liv och har därför lite svårt att formulera mig bättre just nu, men jag ska försöka skriva mer så snart det hela har sjunkit in, dock utan att yppa några av de hemligheter jag har svurit att aldrig avslöja.

Första steget på en lång vandring genom ett underbart bibliotek likt Borges litterära fiktion har påbörjats och kommer att avslutas först i och med min egen död, vilket i sanning är en upplyftande tanke.

The Last Ninja

2008-03-25T18:33:00.011Z

Armakuni, jag saknar dig och jag älskar dig!

Det var bättre förr. DET VAR SÅ JÄVLA MYCKET BÄTTRE FÖRR (1987, då jag var 10)!

För övrigt varvade jag spelet tillsammans med min vän Markus och bilden är från ett av de svåraste momenten i spelet. Det där jävla hoppandet över bäcken. Men allt var svårt. Det var en bedrift att bara plocka upp en sak man hittade. Att plocka upp en sak!

Hoppa, dö, ladda i tio timmar, finjustera, hoppa, dö, ladda i tio timmar, finjustera, hoppa, dö...

Det tog oss säkert flera veckor att gör vad den här killen gör på tjugo minuter men så var vi riktiga jävla c64-shinobis efter det också. Riktiga! Dessutom fuskar han eftersom han vägrar att slåss och det gjorde inte vi. Jag älskar spelet och musiken och grafiken (vilka utsökta animationer!) än idag och hela dealen ger mig riktiga rysningar av välbehag. Spelet är så fantastiskt att jag börjar tro på hela Matrix-filosofin. En övermänsklig A.I har skapat det här spelet och gett oss det som the mother of all opium. Detta mina vänner, är inget annat är ren perfektion. Ok, jag är lite dragen just nu, men ni måste tro mig!

TLN

P.S Glöm inte att se det avslutande klippet! D.S

Äggfest

2008-03-24T23:11:00.004Z

I lördags hade jag och Caroline en hejdundrande äggfest, påsken till ära. Eller...den var rätt stillsam men väldigt trevlig.

Vi kokade ärtsoppa och åt pannkakor och ägg med kaviar och sen tittade vi på överskattade Control och drack folkets öl. I lönndom matade hon min groda med ägg och tog kort på honom. Sen impade C med att luftflippa pannkakorna som vore hon född till att göra det. Tjejen har uppenbara pannkaksskills.

Både jag och Caroline tyckte för övrigt att Curtis var en dryg jävel och att filmen skildrade ett inte alltför intressant levnadsöde. Men Joy Division är ju alltid Joy Division och musiken var ju bra.
En fin och bra kväll på alla sätt och vis.

Astrologos

2008-03-19T21:57:00.004Z

Jag har gått med i GAK (Göteborgs astronomiska klubb)! De verkar jättetreviga och blev helt till sig när jag mailade dem och sa att jag var intresserad av att bli medlem och få titta på stjärnorna med dem. Som medlem får man tillgång till Slottsskogens observatorium och det är ju helt underbart. Jag har alltid velat ha ett eget teleskop, helst med tillhörande kupol. Om jag en vacker dag köper mig ett hus så ska jag helt klart ha mitt eget kupolobservatorium.

Jag har dessutom bestämt mig för att köpa ett kraftfullt reflektorteleskop, ett Celestron Advanced C9 för 23000 kr. Det är mycket pengar men fotografierna man kan ta med ett sådant teleskop är fullkomligt hänförande. Jag kommer villigt att förlora mig i de nästkommande vinternätternas förtrollande och ändlösa rymder; min ande som ett obetydligt och ensamt irrbloss bland strålande nebulosor, ursinniga kvasarer och döende stjärnor.

In memoriam

2008-03-05T21:59:00.011Z

Idag fick jag reda på att två för mig betydelsefulla män hade dött.
Först fick jag reda på att mannen längst upp, Gary Gygax, (1938-2008) var död.

Gygax var mannen bakom det klassiska rollspelet Dungeons & Dragons och som nördig, rollspelande ungdom var jag väl bekant med hans namn. Gygax var Gud, spelledarnas spelledare: the supreme dungeon master. En av de övermäktiga trollkarlarna i ett kontinuerligt äventyr vi körde hette passande nog Gygax.

Sen fick jag reda på att mannen under Gygax, min käre lille Joybubbles (1949-2007) också var död. Joybubbles, egentligen Josef Carl Engressia, Jr, var phreakandets fader och jag lärde mig om honom när jag bodde i Umeå och köpte några nummer av den legendariska hackertidningen 2600. Jag och två av mina barndomsvänner blueboxade själva när vi var kids. Vi köpte bluebox-kits från någon undergroundtidning vi köpte från någon BBS och vi använde dem några gånger för att ringa BBS:er i andra länder och tanka hem spel och demos till våra Amiga-datorer. Sen övergick dåvarande Televerket till ett nytt växelsystem (AXE) och våra phreakardagar var över.

Joybubbles var blind vid födseln men hade begåvats med en I.Q långt över det normala. Han hade perfekt gehör och upptäckte att han kunde koppla upp långdistanssamtal genom att vissla en ton på exakt 2600 hz. Efter att ha blivit sexuellt antastad av en nunna som var hans lärare genomgick han en mental regression och bytte namn till Joybubbles och startade med tiden en organisation för vuxna människor som hade infantila personlighetsinklinationer, som hette We won´t grow up.

Rollspelandets fader och en stor hacker har gått ur tiden, båda delar av min barndom.

Maria Sabina

2008-02-24T12:12:00.006Z

Det här är ett kort på min kära kusin Maria Sabina som är dotter till min väldigt rara konstnärssläkting Laura Hernández. Deras familj är konstnärsbohemiska i det extrema men på ett väldigt fint sätt. Maria Sabina är döpt efter en av Mexicos mest kända curanderas, Maria Sabina Garcia, som på 60-talet blev känd över hela världen då bland andra Bob Dylan och John Lennon besökte henne i hennes lilla by uppe i bergen för att delta i svampceremonier.

Maria Sabina, som nu bor i Holland och undervisar rika holländare i mexikansk babymassage och örtterapi, envisades med att hon ville föda sitt barn uppe i bergen tillsammans med en indiansk barnmorska/häxa. Hela vår familj blev utom sig av oro, alla utom hennes mamma som tyckte det var ett utmärkt förslag. När tiden var kommen tog hon så sitt pick och pack, åkte upp till bergen och födde sitt barn med hjälp av en gammal medicinkvinna. Allt gick så klart bra och hon sa att det var en sällsam och vacker upplevelse.

När jag var i Mexico sist åkte jag till Huautla de Jiménez, den väldigt lilla byn långt uppe i bergen, för att försöka hitta hennes släktingar som jag visste förde traditionen vidare med helande genom bruket av hallucinogena svampar. Jag var tvungen att ljuga för mina släktingar om varför jag skulle dit. Jag var bara 21 år och min familj i Oaxaca kände väl till mina esoteriska inklinationer. Jag sa att jag hade lärt känna en kille i min egen ålder på internet som jag nu tänkte besöka. Jag förstår inte hur de kunde gå på det, de visste ju att det knappt fanns elektricitet i Huautla men jag lyckades ändå komma iväg. Resan till byn var allt annat än trevlig. Busschauffören var typiskt mexikansk och körde som en tequilafull galning genom de snirkliga vägarna över bergspass och tusenmetersraviner. Jag kräktes och var väldigt nervös hela resan. Bussen gick dessutom sönder och vi blev försenade med några timmar, så när jag slutligen kom fram var det natt och jag började inse vad det var jag hade gett mig in på. Byn var verkligen en urtypisk mexikansk by där tiden tycktes ha stått stilla i sekler; liten, smutsig och väldigt fattig. De få människor som var alla indianer och jag lade märke till deras misstänksamma blickar. När jag frågade någon om det fanns ett hotell i närheten så förklarade han på knagglig spanska att det fanns ett lite längre upp längs med en skum gränd. Alltså, här talade man knappt spanska! Jag hittade hotellet och fick ett rum. Nästa dag skulle jag leta reda på Maria Sabinas släktingar och be om att få delta i en svampceremoni.

Jag vaknade tidigt och gick ut för att titta på byn. Jag kände mig uttittad, alla såg att jag var en rik mexikan, förmodligen ditkommen för att äta svamp, precis som alla andra rika mexikaner (indianerna ser sig alltså inte som mexikaner som sådana, mexicas, som gett namnet till mexikanerna var inga andra än aztekerna och i den här byn tillhörde befolkningen mazatekerna, en av väldigt många indianstammar i Mexiko).

Efter mycket om och men hittade jag vägen hem till Maria Sabinas släktingar. Den unge mannen som tog emot mig, Maria Sabinas barnbarnsbarn, sa att det var hans far som var den ledande häxmästaren i byn men att han just nu var uppe i bergen och letade efter svamp. Själv var han sin fars lärling och sa att fastän han inte var fullärd än så kunde han vägleda mig i en ceremoni. Jag fick förbereda mig genom att fasta i ett rum och ägna mig åt bön. Sen kom natten.

Den mexikanska natten är magisk. Man känner vilda krafter virvla genom luften som luktar av hyacint och fuktig jord och man förstår varför den gamla tidens toltekhäxmästare var galna, berusade av kraften de tappade världen på. Tusentals eldflugor i den mörka djungeln tillsammans med den spöklika symfonin från bergen omkring mig försatte mig redan innan jag intog svampbrygden i ett sällsamt sinnestillstånd. Stjärnorna...miljarder glittrande stjärnor i okända konstellationer höll mig sällskap i den mörka natten och ingen natt är så mörk som den mexikanska. Sedan drack jag den bittra dekokten i stora klunkar och hela universum avspeglades i mitt hjärta som vore den en rykande spegel, och stjärnorna viskade hemligheter till mig och los chaneques, det vildsinta mexikanska småfolket, observerade mig ur skuggorna och fnissade och tecknade märkliga, levande mönster på mattan jag och den blivande häxmästaren satt på. Den unge lärlingen mässade stillsamt sina böner på mazatekiska och lugnade mig när upplevelsen nådde sin kulmen vilken slutade med att jag spydde, till småfolkets stora förtjusning. Lärlingen förklarade senare för mig att om jag inte hade spytt så hade han varit tvungen att spy för min skull, att det var en del av reningsprocessen och att det var därför los chaneques blev så glada när jag i halvpsykotiskt tillstånd spydde ner mina byxor i den mörka mexikanska natten som doftade av hyacint och fuktig jord.

Krikrikrikri

2008-02-04T15:33:00.002Z

Natten till idag drömde jag en märklig dröm. Jag bodde i byn där mor bor, Älvsered, men det var en spöklik version av den annars så gemytliga byn.

Min grannne var en känd satanist och en dag när jag såg honom gå ut beslutade jag mig för att göra inbrott i hans hus. Jag ville åt hans arkana böcker, ett nog så ädelt mål om jag får säga det själv.

Väl inne i hans hus tar jag en bok i demonologi och
börjar nervöst studera texten. Jag måste skynda mig innan grannen kommer hem igen. En passage faller mig i smaken och jag börjar mässa dessa gamla namn som besitter en bortglömd kraft. Och plötsligt hör jag en röst i dunklet: estoy aqui. Någon i avgrunden har hört mig och ledsagad av min röst genom avgrundens mörker finner han mig. Sålunda gör demonen sitt inträde i vår värld. Den fallne ängelns namn är Krikrikrikri och han ser ut som något av ett troll, kortväxt, med förvrängda ansiktsdrag och en deformerad arm som stelt sträcker sig mot mitt ansikte. Det slår mig att han liknar en av demonerna i Collin de Plancys Dictionnaire Infernal, närmare bestämt Belphegor, alltså inte särskilt skrämmande till utseendet men närvaron av en ondskans entitet skrämmer mig. Vi är fullkomligt väsensskilda, han och jag och det är det som ger mig olustkänslor. Fast rädsla är kanske inte helt rätt ord. Hans närvaro snarare fyller mig med en faustisk iver. Jag blir upprymd av att detta fönster har öppnats för mig och jag tittar villigt och storögt ut mot det mörka och rasande hav som breder ut sig framför mig.

Armen sträcker sig mot mig i mörkret och jag säger åt honom att om han rör mig så ska jag bestraffa honom. Ett förvrängt leende på hans ansikte hånar mig, men bara till viss del. Han vet att jag talar sanning och han drar sig tillbaka en liten, liten bit. Det märkliga med drömmen är att jag egentligen inte sover en vanlig sömn, jag är egentligen hela tiden halvvaken och jag kan
faktiskt se Krikrikrikri framför mig i mitt sovrum där jag ligger i halvdvala. Min skrivbordsstols konturer och Eraserheadaffischen på väggen bildar demonens kropp och anlete. De är demonens kropp och han befinner sig verkligen vid min sida. Även helvetets apparitioner kan vara subtila.
Vi bestämmer oss för att ses igen och sedan vaknar jag, upprymd, förväntansfull.

...och dunkelhet

2008-01-23T17:56:00.000Z

Själv tror jag att jag snarare kan liknas vid den mörka skogen. En förebådelse om stillhet och om något mer än det som är oss omedelbart givet. Jag började skriva mer om hur jag ser på mig själv men nu tror jag inte längre att det är lämpligt. Eller så känner jag mig blyg och utlämnad. Jag vet inte, men det får räcka så här.

Mina hemligheter är trots allt mina allena och i slutändan är de allt jag kan göra anspråk på.

Ljus...

2008-01-23T16:38:00.000Z

Idag har jag pratat i flera timmar med den unge mannen jag bor med. Det var inte första gången det slog mig hur olika vi är varandra, vi är verkligen varandras motsatser i allt väsentligt. Men det var väldigt trevligt att prata med honom.

Han är de solbelysta rapsfälten, en förebådelse om nya möjligheter, friskhet och ljus. Ständig optimism och livsglädje. Rörelse. Jag förstår honom inte, inte alls. Jag anser att hans hedonism är en svår och farlig last, att optimismen han besitter beror på en förvrängd syn på världen. Njutning i sig är intet för mig. Och ändå kan jag inte förneka hans livsglädje. Och jag älskar honom för den han är, även om jag inte förstår mig på honom. Han skrattade så som jag kan tänka mig att Saint-Exupérys lille prins skrattade i öknen åt pilotens vuxenhet, när jag sa att jag inte förstod mig på hans extroverta natur, hans strävan efter att utvecklas främst i växelverkan med andra människor, när jag sa att det enda sällskapet man behöver för att utvecklas som människa är ju en själv. Inlåst på sin kammare kan man rita noggrannare kartor över de hemliga landskapen än någon anannstans.

Tiden tillsammans går mot sitt slut och just nu gör det mig en smula vemodig. Vi har bott ihop i ett och ett halvt år och upplevt både väldigt fina och väldigt dåliga saker. Jag får nog trots allt ge honom rätt i att jag har lärt mig mycket av min tid med honom, genom den sociala växelverkan med en annan, fullkomligt annorlunda person. Genom mina misstag jag har begått mot honom (vilka är många och svåra) som trots sin något provocerande kombination egenskaper är en mycket god och fin människa. Jag älskar honom och jag kommer att sakna honom.

El corazón es un laberinto

2008-01-15T23:29:00.004Z

Egentligen skulle jag vilja skriva det här på spanska, så som jag tänkte det igår, men då skulle ingen förstå, vilket förvisso inte borde spela någon roll då mina läsare är tämligen lätträknade. Så...

Jag tänkte på labyrinter igår innan jag somnade. Natten är i sanning en spegelhall.

Den som söker den fördolda Graal i labyrintens mitt måste först vara vilsen, ha förlorat sig själv. Man måste lösas upp.

I den yttersta och totala introspektionens ögonblick fokuseras anden till en singularitet av oändlig densitet, och plötsligt sker det oförklarliga, arcanum arcanorum, verkan som är sin egen orsak, en andens explosion i mörkret av ens hjärta som aldrig slutar och aldrig kan sluta. Gränslösa rymder blir hjärtats boning och hjärtat blir infinita rymders hem. Labyrinten är inte längre en labyrint utan en rak väg som konvergerar mot oändligheten, en cirkel vars omkrets är ingenstans och vars mittpunkt är överallt.

Hemligheten om hur man tjänar grova pengar på vilsna människor

2008-01-13T21:45:00.000Z

I fredags såg jag tyvärr på The Secret. För er som inte vet vad det är kan jag säga att det är helt ordinär, nyandlig skit som med förträfflig amerikansk träffsäker känsla för vad som säljer är utformad i ett för vissa människor tilltalande paket av påhittade historiska rötter och dramatisk låtsasmystik som för tanken till da Vinci-koden. Själva den djupa hemligheten är vad som kallas för attraktionslagen, som enligt förespråkarna är den kosmiska lag som ger den som tänker positiva tankar framgång i livet. Budskapet är alltså: tänk peppiga tankar och peppande saker kommer att hända. Visualisera tio miljoner kronor och du kommer få dem, helt utan att anstränga dig. Allt är naturligtvis till största del centrerat kring just pengar och "lärarna" i filmen pratar mest om hur man ska kunna kamma in grova pengar bara genom att tänka/visualisera pengar. Vill man knulla så ska man tydligen ägna ens tid på att intensivt tänka på att knulla så kommer kvinnorna att fläka upp sig på rad och männen bli hårda av ens blotta närvaro och av tankarnas kosmiska attraktionskraft. Hela grejen är otroligt pinsam, billig, skrattretande och så genomskinlig att jag inte kan förstå hur man kan ta till sig det här om man inte befinner sig i en desperat livssituation där man är beredd att ta till sig allt som erbjuder en smula hopp. Det är dessutom moraliskt förkastligt att de på allvar menar att allt dåligt som händer en i livet är sådant man har sig själv att skylla för eftersom ens negativa tankar har attraherat det negativa som händer. Säg det till de miljarder människor som lider i världen.

Jag har väl inget emot själva tanken på att det är sunt att tänka positivt, men det fattar ju vem som helst och hela det ultrakommersiella paketet och de rena lögner de "upplysta" människorna i filmen predikar får det att vändas i magen på mig. Stackars människor som går på det här. Rhonda Byrne, som har hittat på den här dyngan förtjänar mitt fulla och innerliga förakt.

Igår blev en märklig kväll. Efter att ha blivit full och smågrälat med Hell drar jag till Nordstan för att fylleäta. Väl där träffar jag Eva, en uteliggare som jag börjar prata med. Hon får något att äta och hon förklarar för mig att hon inte fick plats på ett härbärge som finns här. Hon tänkte stå ute i kylan i sex timmar i väntan på att härbärget skulle öppna. Jag blev ledsen och erbjöd henne en sovplats hos mig. Förlägen tackar hon ja och vi drar hem till mig. Jag tyckte så mycket om henne Hon var hur trevlig som helst och berättade många intressanta saker om hennes liv. Hon hade bara levt på gatan i en månad, hon var sjuk i hepatit c och hade det jävligt tufft. Jag kunde inte känna mig som en anständig människa i hennes närvaro men trots det hade vi en väldigt trevlig kväll tillsammans. Sen slocknade hon som ett ljus på min soffa och sov djupt och gott hela natten. När jag följde med henne ut för att visa henne åt vilket håll hon skulle gå tycktes jag mig uppfatta en önskan att krama mig, men vi var nog båda lite blyga för det. Hon tackade mig vänligt och försynt, tog sina kassar och gick.

MMA

2008-01-08T22:47:00.000Z

På lördar börjar jag träna på vad som förmodligen är Göteborgs bästa MMA-klubb. Jag är extremt peppad att få börja träna hårt igen. Jag kan sannerligen behöva det. På onsdag nästa vecka ska jag även gå med i göteborgs bästa schackklubb och med lite tur hakar Hell på.

Jag är orolig. Jag vet inte riktigt varför. Jag har drömt så konstigt de senaste nätterna. För någon natt sedan drömde jag om att jag fick besked att jag var sjuk i obotlig cancer i hjärtat. Det märkliga var min fullständiga likgiltighet inför den kommande natten. Jag minns att jag tänkte att mor skulle bli ledsen, men annars var jag helt likgiltig och när jag vaknade upp visste jag inte riktigt vad jag skulle känna.

Helel ben shachar

2007-12-30T23:38:00.000Z

Gud så jag älskar den här bilden av Doré. Vackra, vackra Lucifer faller brinnande genom rymderna, bort från Guds strålglans. Jag tycker synd om honom, vilket förmodligen är ignorant av mig. Ända sedan jag var liten har jag hyst hopp om att Gud i sin storhet ska förlåt även den brinnande morgonstjärnan. Tydligen ska det finnas judiska mystiker som tänker likadant. I djupaste hemlighet längtar han kanske tillbaka till Guds kärleks trädgårdar och närheten till Honom, han som stod Gud allra närmast.

Det som är så skönt med att vara hos mor är att jag har all tid i världen för att läsa saker som jag tycker om och inte bara saker som jag kanske tycker om men som jag ändå är tvingad att läsa. Routingtabeller i all ära, men det går inte upp mot läsandet av böcker i judisk mystik. Det är så lugnt och stilla här och det ger mig ro att försjunka i saker som är viktiga för mig. Judisk mystik är verkligen av den ädlaste sorten och avgrundsdjup till sin natur. Så nu har jag beställt Sepher Raziel Hemelach, Sepher Ha-Razim. Jag borde köpa något av Gershom Sholem också, men jag har inte råd så det får vänta.

Jag råkade hitta en bok om hasch av självaste Walter Benjamin också, så den var jag ju tvungen att köpa. Synd att hans uppsats om språket, Über Sprache überhaubt und über die Sprache des Menchen, inte finns att köpa (inte i Sverige i varje fall), den verkar vara otroligt intressant. I den skiljer han på fyra olika sorters språk, Guds språk, som är ord och skapelse på samma gång ("I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud", Johannes 1:1), Adams språk, med vilket tingen får sina namn vari deras essens ligger, människans språk av allmänbegrepp och konventionella relationer mellan ord och ting, samt tingens tysta språk, med vilket dessas väsen kommer till uttryck. Att han skriver om detta språk gör mig helt exalterad för det är ju det jag har tänkt själv, världen som en symbol, tingen som tecken (eller små symboler). Jag hoppas den finns översatt men jag tror inte det. Mor kanske kan översätta den åt mig, jag måste i vilket fall som helst läsa den.

Det är äntligen kallt ute och jag ska gå ut på en promenad.

Einen harten Geist und ein weiches Herz

2007-12-28T22:29:00.000Z

Jag såg just en film om Sophie Scholl. Jag läste om henne för flera år sedan och nu hade mor köpt en film om hennes öde. Jag fick kämpa för att hålla inne tårarna och en överväldigande känsla av ovärdighet flammade upp i mitt bröst. Jag kan bara be till Gud om att en dag få chansen att lysa som Sophie, Hans och de andra i Vita Rosen.

Så länge jorden föder människor som dem så finns det hopp för oss.

Inför julen III

2007-12-23T23:55:00.001Z

Sen bakade jag femtio lussekatter. Mor blev en smula förskräckt när jag sa att "lusse" syftar på allas vår favoritängel Lucifer. Men hon pustade ut när jag sa att den gula färgen var tänkt att skrämma bort honom och hans leda kumpaner.

Inför julen II

2007-12-23T23:51:00.001Z

Jag har bakat två limpor av mitt special-ölbröd som tar minst tio timmar att baka men som blir sjukt gott.

Inför julen

2007-12-23T23:47:00.001Z

Idag har jag gjort följande husliga sysslor: kokat fyra liter svartvinbärssaft.

Diverse delikatesser

2007-12-20T18:12:00.001Z

Hej mina kära icke-existerande läsare! Jag ville bara informera er om att idag köpte jag skinka från Hemköps delikatessavdelning. Den heter Happy Bear och består förmodligen av pressad gris och färgämnen. Den smakade dock som gammal hederlig mortadella.

Imorgon åker jag hem till mor för att bli ännu tjockare och spela schack och läsa. Mitt heliga nyårslöfte: börja träna MMA och ta mig i kragen.

Touch me Im sick

2007-11-16T17:52:00.001Z

You scored as Gangrene

You're a bit of a loner, preferring cool dark places and the great outdoors to the hustle and bustle of the city. A garden rake in one hand and a beer in the other, you spend your time contentedly watching the grass grow--and catching History Channel documentaries on war, your favorite topic. Although you tend to revel in your anonymity, sometimes you step out of the shadows and when you do, you certainly catch everyone's... nose. Phew. That cologne you're so fond of? It's unmistakable.

Gangrene	65%
Malaria	60%
Syphilis	50%
Necrotizing Fasciitis	40%
Bubonic Plague	40%
Influenza	35%
Cholera	35%
Amoebic Dysentery	30%
Gonorrhea	25%
Common Cold	20%

Vartenda ord stämmer. Jag är kallbrand!

...en espíritu

2007-11-08T10:12:00.001Z

Mamma skrev ett fint men vemodigt brev till mig igår till min födelsedag och jag tänkte på det hela dagen.

"Son las ocho y veinte de la mañana. A estas horas todavía no habías nacido, todavía eras una parte de mi propio cuerpo. Ahora eres una parte de mí, pero en espíritu."