Intighet

På flyget från Dublin hem till Göteborg åker planet genom en dimma, ogenomtränglig men inte kompakt och som mest liknar vattenblandad mjölk. Jag håller The Quantity Theory of Insanity i händerna (som med saknad får mig att tänka på J i Skottland) men kan inte läsa den, jag har jag aldrig kunnat läsa på resor och ändå tar jag alltid med mig någon form av färdlektyr men alltid i onödan. Istället låter jag blicken och tankarna förlora sig i det förbipasserande landskapet, eller i det här fallet i det gränslösa limbo jag under cirka en timme befinner mig i. Oron växer i mitt bröst; jag vet inte var jag befinner mig, om någonstans alls och jag vet inte vart jag är på väg. Det måste vara så här det känns att vara död i väntan på en eventuell återuppståndelse, tänker jag och oron stegras ytterligare något.

Några dagar senare träffar jag C. Vi dricker oss berusade och ligger med varandra och när vi kommer håller hon mig hårt, nästan krampaktigt och viskar att hon älskar mig. Jag kysser hennes nacke och hals för att slippa svara samtidigt som mina tankar går till den mjölkvita intigheten och känner hur den omsluter och fyller mig där jag ligger bakom henne i sängen.