En monstruös sublimitet

Det har möjligtvis antytts förr i mina inlägg men kanske aldrig så tydligt. En viss rädsla att i bästa fall bli ansedd som otidsenlig krigsromantiker eller i sämsta fall som blott och bart en ignorant idiot, har väl gjort mig försiktig i mina formuleringar. Men på grund av litteraturen jag läser just nu blir min gamla längtan åter så påtaglig. Bekännelsen är äkta, min önskan att delta i ett krig är djupt allvarlig och innerlig, så allvarlig att jag vid ett flertalet gånger tagit kontakt med den enda militära institution som i händelse av min antagning, verkligen kan garantera mig vad jag söker. Och ändå vacklar jag. I min och det stora krigsmaskineriets korrespondens har jag darrat på handen och hjärtat slagit hårt och oroligt i bröstet för jag vet ju att det är det mest kompakta mörker som döljer sig bakom de vänliga och inbjudande orden: hos oss är du alltid välkommen, kom till oss så lovar vi dig att du ska få uppleva ditt livs äventyr. Det känns sataniskt. Och jag dras till det, obönhörligen. Det enda som håller mig tillbaka är tanken på min mor.

Vad beror denna önskan på? Vilken är den intellektuella eller emotionella grund min längtan och övertygelse vilar på? Det är naturligtvis inte en önskan att få döda fienden; jag har inga yttre fiender. Och kanske finner jag också svaret på min egen fråga i denna negering: det är en annan fiende jag söker förinta. Jag hade aldrig dragit ut i krig för kärleken till mitt fosterland eller för en artificiell och av politiker alstrad illvilja mot ett annat folk, och aldrig av religiösa skäl för det vore jag medveten om skulle innebära en fruktansvärd själslig kontradiktion och den vidrigaste hädelse. Nej, det är något annat jag söker på slagfältet; en andlig fostran som jag tror endast ytterst få fenomen kan erbjuda, kanske bara kriget. Och det är alla förbannade trivialiteter som omger mig som jag också vill ska brinna upp och försvinna för alltid.

En dansk soldat som slogs på tyskarnas sida i det första världskriget skrev i sin dagbok:

"Dra ut i krig, inte för gods eller guld, inte för fädernesland och ära, inte heller för att söka fiendens död, men för att stärka sin personlighet, stärka den i kraft och i vilja, i vanor och skick och allvar. Därför vill jag gå i krig."

Och min egen tanke liknar denne unge mans, även om den inte är identisk med hans för det finns verkligen en fiende jag söker förinta i kriget, men som ovan nämnt, inte en yttre sådan. Mannen som skrev dessa ord dog i strid den 8 augusti 1916.

Den yttersta blasfemin; erkännandet att det verkligen finns något ändlöst vackert att finna på slagfälten, i striden, i bombkrevaderna, i elden och naturligtvis i kamratskapet som endast den konstanta närheten till döden kan alstra, denna både monstruösa som vackra sublimitet som kan finnas i striden. Om detta är jag fullständigt förvissad och de som förnekar det tror jag lurar sig själva och sällar sig till skaran av människor som utan större eftertanke hävdar något de egentligen aldrig vågat reflektera över. Men jag förstår båda läger, för min uppfattning om kriget är inte grumlad av romantik (eller så är den det men inte fullkomligen så). Jag vet att kriget är det yttersta uttrycket för mörkret i våra hjärtan. Och kanske är det vad som gör det till ett sådant fängslande fenomen, den underbara syntesen mellan tes och antites; mörker och ljus, skräck och extas, hat och kärlek, allt kondenserat i eld. Mina tankar går åter till alkemins symbolik.

Men likt de män i alla länder som under både det första och andra världskriget var för gamla eller av andra anledningar inte kunde delta i kriget, grät av avund när de såg såg soldaterna marchera mot tågstationerna med fronten som destination, begråter jag symboliskt mitt alltför fridfulla öde och hyser ett inte försumbart förakt för mitt stillsamma liv. Jag skulle bli den förste att anmäla mig som frivillig om jag fick möjligheten. Det är underligt hur tanken gör mig kallsvettig och lite illamående. Avgrundens vrål ingjuter en slags metafysisk skräck i mig och samtidigt försöker jag inte dämpa dess rop. Och kanske gör det mig i någon mening förtappad, jag vet faktiskt inte.

Det sägs att nästan inga soldater någonsin återvänder från kriget, att de som verkligen deltagit i det oftast stannar där på de blodiga slagfält där de en gång stridit och kanske är det sant. Men risken är för mig värd att ta.

Bilden visar brittiskt infanteri som avancerar genom stridsgas på slagfältet vid Loos, den 25 september 1915; unga män som redan tycks förvandlats till vålnader och som jag föreställer mig fortfarande oroligt patrullera de numer tysta, grönskande och fridfulla slagfälten där så mycket ungt blod spilldes. 500000 soldater tillhörande det brittiska imperiet dör i striderna och 25000 tyskar. En av dem var Rudyard Kiplings son John Kipling, kallad Jack. Kipling återhämtade sig aldrig efter sonens död och skrev dikten My boy Jack när beskedet om hans död kom:

“Have you news of my boy Jack?”
Not this tide.
“When d’you think that he’ll come back?”
Not with this wind blowing, and this tide.

“Has any one else had word of him?”
Not this tide.
For what is sunk will hardly swim,
Not with this wind blowing, and this tide.

“Oh, dear, what comfort can I find?”
None this tide,
Nor any tide,
Except he did not shame his kind —
Not even with that wind blowing, and that tide.

Then hold your head up all the more,
This tide,
And every tide;
Because he was the son you bore,
And gave to that wind blowing and that tide!

Jag kan inte förneka mörkrets lockrop, jag kan bara inte och jag har verkligen försökt.