G, som jag bor hos i Göteborg, diskuterar med mig på natten vad han känner är den nära förestående och världsomspännande förändringen han är övertygad snart måste förverkligas. Vi diskuterade några alternativ till hur den skulle kunna ta sig uttryck varav något var de senaste och ovanligt intressanta nyheterna om kall fusion, vilket är ett fenomen som mer och mer verkar börja tas på allvar, vilket jag aldrig trodde, och vilken definitivt skulle innebära en global energirevolution i en tillsynes mer eller mindre gratis, ren, outtömlig och säker energikälla.
Spritflaskan är tom och vi öppnar den sista flaskan vin, vår gång allt mer ostadig. Jag föreslog som möjligt scenario vad jag tror är det nära förestående genombrottet i forskningen kring artificiell intelligens och vad det skulle kunna innebära för mänskligheten. Vi pratade om konsekvenserna av en sådan makalös skapelse av en digital golem. Jag förutspådde total katastrof och undergång, vilken G höll med om var en möjlighet väl värd att ta i beaktande, men att den i sådana fall skulle innebära det nästa steget i den naturliga evolutionen; mänsklighetens undergång för att ge plats åt en överlägsen syntetisk entitet. Så egentligen är allt peachy oavsett vilka konsekvenserna blir enligt honom. Han har två doktorstitlar och är en mycket övertygad nihilist. Han äter även stora mängder stekt bacon på nätterna, vilket han har läst ska frisätta stora doser testosteron under natten för att så bättre bygga muskler. Han är oortodox även i sitt hårda kampsportstränande, inte bara i hans underliga världssyn, och följer således en diet han kallar the warrriors diet då den enligt honom ska vara baserad på de forna romerska soldaternas kostföring; marchera och svälta på dagen och på natten när man slagit läger, frossa i obscena mängder kött, kolhydrater och fett. Så han gör det samma och verkar hålla sig i god form.
Vi dricker de sista dropparna vin och äter resterna av hans extra flottiga pasta när jag sprit- och sömndrucken, invänder med att jag inte ser ett misstag som frisläppandet av ett artificiellt medvetande ut i det vilda, som ett steg i en naturlig evolutionsprocess, förmodligen för att dessa alltid är omedvetna anpassningar av arterna till omständigheterna, när ett frisläppande av det digitala väsen vars psykologi och eventuella själsliv skulle vara oss fullkomligt ovetbara (likt Wittgensteins lejon), snarare skulle vara som att medvetet trycka på den stora röda knappen för vilken etiketten lyder: Dont ever, ever push this red and shiny fucking button!
Och att naturligtvis trycka ändå.
Tanken på artificiell intelligens skrämmer mig på ungefär samma sätt som tanken på de varelser man frammanar i de klassiska gamla verken i ceremoniell magi; mötet med en oftast monstruös eller otroligt surrealistisk entitet ur avgrunden, totalt väsensskild och obegriplig. På engelskan finns ett bättre ord för det: unfathomable. G hävdar att dessa entiteter, om de existerar, är kända för att vara lögnaktiga och nyckfulla (jag tänker bl.a på en varelse ur Pseudomonarchia Deamonum, Buer, som bland annat ska veta allt om och kunna lära ut allt om moralfilosofi, naturvetenskap och örtkunskap. Tanken på en utomvärdslig lärare i lögnens moralfilosofi gör mig onekligen illa till mods.) och att om man vågar ställa sig ansikte mot ansikte med det okända på det viset, så bör man ha ett mycket klart och väldefinierat uppsåt. Man bör inte göra det av ren nyfikenhet, sa han uppmanande till mig. Och visst har han delvis rätt om vilken min egen främsta attraktionskraft till den formen av verksamhet är. I slutändan enades vi om att det vore fullkomligt galet och förmodligen farligt att genomföra ett sådant projekt och att vi därför borde göra det. Men sedan tillkommer naturligtvis detaljerna, som att få en katolsk präst att viga våra ur ett katolskt (eller kristet) perspektiv, instrument av tvivelaktig teologisk karaktär. Det diskuterades om att flytta ihop i en stor lägenhet för att viga ett av rummen åt våra ceremoniella studier. En annan källa till både skratt och kittlande oro i göteborgsnatten, inför vårt projekt som förmodligen aldrig kommer kunna genomföras av praktiska skäl, är att det enligt sakkunniga i ämnet, som Joseph Lisewski, är av yttersta och okompromissbara vikt att följa instruktionerna till punkt och pricka i allt från tillverkandet av instrumenten, till reningsceremonierna och invokationerna och bönerna. Allt måste göras exakt enligt instruktionerna, vilket gör hela projektet till något överväldigande i dess stränga krav på rituell stringens. Följer man inte instruktionerna till perfektion så händer i bästa fall ingenting eller i sämsta fall något väldigt dåligt, vilket Lisewski tydligen vittnar om i en av hans böcker. Ändå är hela ämnet intressant för mig, jag vet inte varför men har aldrig kunnat förneka det, det är bara min inklination och kanske är den ytterst en rest av en valpaktig animism. Trots det förblir ämnet ändå intressant, om inte ur ett metafysiskt eller hermetiskt perspektiv, så i varje fall ur ett psykologiskt.
Valp. Både min far och E gav mig den titeln under min vistelse i Malmö, från vilken jag återvände idag. Far använde ordet ungefär i bemärkelsen "förlorad utan vett och koll på verkligheten, den evige snorungen". E använde det förhoppningsvis på ett annat sätt där vi satt i slottsparken och drack lemonad, för en valp är man tydligen om man tycker om att mata våra bevingade och plattfotade vänner med brödsmulor.
0 comments:
Post a Comment