Den stora sömnen

Jag vågade aldrig hoppas på att jag skulle få jobbet som itsäkerhetsspecialist, men det fick jag, så om en månad flyttar jag hem igen.

Det känns märkligt att åter vara i Göteborg, denna hemsökta stad. Jag kan se en bekant vålnad vart jag än vänder blicken, och fastän det får mitt hjärta att slå fortare av en viss slumrande men nu återuppväckt oro, så är det bra.

Nästan inget har förändrats här. Staden dör efter klockan sex på kvällen, Kellys är som förut och bartendern minns fortfarande mitt namn. Det finns numer ett stort pariserhjul vid hamnen och dess siluett är den enda iögonfallande skillnaden från för.

Efter mer än ett år utan att ha varit i min lägenhet så kändes det fint att få komma hem igen. Jag har saknat mina böcker som nu hade täckts av ett inte så tunt lager damm. Jag hade två fina dagar med B, den rara unga kvinnan som bor i min lägenhet. Vi körde bil mot okända destinationer, drack vi öl, lyssnade på PJ. Allt är som förr men ändå inte.

Om en månad är Göteborg mitt hem igen. Jag tror det blir bra, men jag kommer sakna pojkarna jag bor med och förmodligen även Dublin som på så många sätt är en bättre stad än Göteborg.

Samma dag som jag fick jobbet fick jag också motta beskedet att min vän Gösta hade avlidit. Jag önskar jag hade haft chansen att se honom igen, men jag visste när jag först lämnade landet för Dublin, att sannolikheten för hans bortgång var stor. Men han var trött, trött på sin svaghet och minnet av en sedan länge förlorad vitalitet, styrka och skönhet. Han berättade för mig flera gånger om hur det var dags att dö så på sätt och vis är jag lättad för hans skull även om det känns sorgligt för mig. Nu har mörkret slutit sig om honom, men kanske också den sällsamma fägringen. Så nu får han slutligen vila och sova den stora sömnen.