Tydandet av tecken

Jag har nu bott i Dublin i några dagar mer än ett år och nu är det i uppbrottets tid jag lever. Snart ska jag återvända till Göteborg, till min lägenhet och mina böcker och den tryckande tystnaden som endast övergivna ruiner besitter.

Det är så väldigt mycket som ter sig ovisst just nu samtidigt som vissa andra möjligheter och föreställningar har formats ur tunna luften framför mig, saker jag aldrig hade vågat tänka på för ett år sedan; höglandet, kärlek och febrig åtrå, drucken mexikansk dödsdyrkan, oändliga rader av symboler skrivna i svart bläck och osynligt blod, tydandet av tecken.

Med tanken på Göteborg kommer också andra minnen tillbaka; hennes kalla hand när vi promenerade genom stadens gator och hur det alltid besvärade mig, nästan sårade mig att känna dess mjuka slapphet i min hand. Jag minns med vilken andakt hon brukade äta sin mat, hur hennes blick försvann i det avlägsna när hon åt sina kakor och chips och hur vacker hon kunde vara utan att veta om det. Men tydligast minns jag hur hon likt ett skrämt rådjur alltmer ryggade tillbaka av stadens överväldigande intryck och larm, av min likgiltighet inför hennes kärlek för mig så länge jag tog henne för given, vilket jag gjorde länge, och mina många utfall av obefogad irritation och vrede. Det finns aldrig några egentliga alternativ för ett skrämt rådjur under sådana omständigheter och till slut flyr det alltid in i skogen, plötsligt och innan man hunnit förbereda sig för det. Mina hårda ord, uttalade av mig i egenskap av försakad och svartsjuk älskare som egentligen redan visste att jag förlorat henne till någon annan, jagade henne slutligen på flykt likt en ursinnig vargflock. Och så var slutet givet. Ett år har nu gått och allt har förändrats för oss båda, med undantag för en orubblig och oföränderlig kärna som har lämnats orörd hos mig. Vad som fortlever i henne är okänt men allt är som det ska vara, det hade inte kunnat vara annorlunda och däri vilar en viss försonande visshet.

Jag vet inte hur många år sedan det var jag skrev den kryptiska texten nedan men jag minns med klarhet de mycket underliga tankebanor som förde handen med pennan över papperet. Och idag, många år efter att jag skrev dem, finner jag en ny mening i dem:

"När något som äger inre existens visar sig genom sina yttre symboler, som symboler för sin egen essens, är det detta som konstituerar dess mystik.

Du har blivit utsedd till slukare och förstörare av allt som har med dig själv att göra.

Välsignad är han som icke står i befläckad relation till dig, ty du kommer att förgöra honom.

Din skönhet är allt som har uppmärksammats och inte dina symboler och därför förpassar du till intighet allt du vidrör, ty skönheten och icke godheten är det som har sökt och slutligen funnit dig."