Igår natt satt jag oändligt fascinerad framför en artikel om olika dödsdömdas val av måltid inför deras stundande avrättning.Bobby Wayne Woods, avrättad 2009 för misshandeln, våldtäkten och mordet på en elvaårig flicka, bad om två friterade kycklingfileér, två friterade kycklingbröst, tre fläskkotletter, två hamburgare, fyra skivor bröd, ett halvt pund pommes frites med lök, ett halvt pund lökringar med ketchup, en ordentlig portion chokladtårta med glasyr och två bägare med mjölk. Det tycks mig som att han med alla kvarstående krafter krampaktigt försökte hålla sig kvar vid livet med denna överdådiga måltid som måste ha tagit en längre stund att äta.
Dobie Gillis Williams, avrättad 1999 för mord, bad om tolv chocolate bars och lite glass.
Ronnie Lee Gardner, avrättad 2010 för rånmord, bad om hummer, en stek, äppelpaj med vaniljglass, en 7-Up och att få se Sagan om Ringen-trilogin en sista gång.
Philip Workman, avrättad 2007 för mordet på en polis efter ett misslyckat rånförsök, avböjde erbjudandet om en sista måltid åt sig själv, men bad om att en stor vegetarisk pizza skulle skänkas åt en hemlös person i Nashville.
Peter Kürten, även känd som Vampyren från Düsseldorf, avrättades 1931 för en lång rad särdeles bestialiska seriemord, bad om wienerschnitzel, stekt potatis och en flaska vitt vin. Efter att ha avslutat måltiden bad han om mer mat, vilket han också fick.
William Bonin, avrättad 1996 för en serie våldsamma våldtäkter med efterföljande mord, bad om två pizzor, tre portioner glass och hela femton burkar Coca-Cola.
I kontrast till dessa bad Victor Feguer, avrättad 1963 för mordet på en läkare han hoppades skulle besitta droger, om en enda oliv med kärnan kvar.
Symboliken i detta att en sista gång få inta den föda man tycker om, är nästan smärtsamt påtaglig, en symbolik som natten till idag yttrade sig i drömmar om att vara döende i cancer och idag är stämningen därefter.
Jag behöver inte tänka efter på vad jag skulle be om och jag vet att någon jag älskar skulle lämna världen med klass och värdighet efter ett eller några glas skotsk whisky.
2 comments:
Men plipp då, kan du inte tänka på nånting lite trevligare i juletid? På något sätt allra mest hjärtknipande att skänka bort en VEGETARISK pizza till en hemlös, som en desperat sista god gärning.
Min förhoppningsvis inte sista födelsedagsmåltid var fänkålspaj. Till detta fick jag sallad utan dressing och ett rött australiensiskt vin. Till eterrätt åt jag två chokladpraliner med ett likörkörsbär i mitten. Jag tänkte på dig och hoppades att du skulle få en fin jul och inte känna dig ensam i Dublin. Sant!
Jag försöker men det går dåligt. Men ja, visst var det fint av honom. Jaq vet inte vilken tanken var bakom önskan att ge bort just en vegetarisk pizza, men jag inbillar mig att det var en önskan att eliminera det som är svagt och fullt av tadel.
Fänkålspaj låter spartansk, som paj på kokta rovor, men är förmodligen mycket gott. Gjorde du? När du åt dina likörpraliner? Tack kära, jag blir rörd av din omtanke. Och jag kände mig inte ensam igår och inte idag heller.
Post a Comment