Att vara ord mer än kött

En vänskap av bokstäver är väl också en vänskap? Ibland mer så än om man ses och blir till kött och blod?

Kött och ord? Sagor är också människor, skriver jag för döva ögon. Men det är ju så, det vet jag, att det är så det är alltså. Det är därför man nästan bara borde läsa sagor och endast sällan träffa människor. Jag är säker på min sak.

Far

Klockan är knappt halv åtta men det är redan så mörkt ute att det är som att stirra ut i en ändlös tom rymd där jag sitter på tåget från Malmö mot Göteborg. Innan vi åker sätter vi oss i vardagsrummet och jag ber far att spela något på pianot och endast mycket motvilligt sätter han sig ned och med stegrande andakt börjar spel en av Chopins nocturner. Utan att märka det själv försvinner han allt längre in i sig själv och i musiken och minnena den alltid väcker hos honom. Det är bara vid de ytterst få tillfällen han spelar piano man kan ana saknaden han bär på och hur skör han är.

En gång, när jag var liten fann jag honom sittandes i vardagsrummet i det stora huset där han bodde i ensamhet, med tårarna rinnandes nedför kinderna till Chopins musik. Det är den enda gången jag sett honom gråta och han försökte förklara vad det var han kände, men det blev honom övermäktigt och med tårfyllda ögon sa han att jag kanske skulle förstå när jag blev äldre. Men jag förstod vad det var, jag förstod att det var en saknad efter en hel värld som han förlorat som frammanade tårarna ur en för mig okänd kammare i min fars hjärta. Och det var då jag förstod hur ofantligt ensam han måste känna sig, hur hård och hemsk jag varit mot honom. Och det påminns jag om nu när jag sitter och med tillbakahållen sorg ser på honom när han med sällsam ömhet, med gamla fingrar och en allt mer böjd rygg tillåter sig själv att försvinna en stund från en värld för att träda in i en annan, renare, friskare men kanske sorgligare värld. Och plötsligt förnimmer jag hur han i skymningsdunklet som strömmar in genom fönsterna i ett kort ögonblick löses upp framför mina ögon och endast existerar i musiken och i inget annat, hur han är fri. Men förhäxningen bryts innan mitt förnuft hinner gripa efter den och det blir dags att klä på sig och åka till tågcentralen. Fönstrena

Tåget passerar Lund, där vi promenerade igår och hjärtat slår hårt och oroligt när jag rusar genom natten, lyssnandes på Chopin och med far i tankarna. Tiden läker inte alla sår och kanske är det som sig bör. Kanske räcker det med dessa sällsamma ögonblick av frihet.

Utanför fönstret breder ett oändligt vackert mörker ut sig över de skånska fälten.

Ett mörker över jordens anlete

Jag känner alltid ett visst motstånd mot att åka hem till min mor, inte för att jag inte tycker om att vara där utan för att jag oundvikligen blir påmind om en framtida tomhet.

På morgonen efter att hon väckt mig sätter hon mig att göra en salsa de chile jarocho. Jag gnäller något sömndrucket att det skulle gå snabbare att göra den i en matberedare istället för att göra den för hand i hennes molcajete, en sorts mexikansk mortel gjord av lavasten. Nej, det går inte för sig alls, i matberedare blir det alls inte lika gott. Så jag börjar mosa chilifrukterna tillsammans med vitlöken och tomaterna och tillsätter salt enligt mors instruktioner. Under tiden värmer hon tortillas och gör huevos rancheros, äggröra med tomater, lök och chili. Bönröran står och puttrar tungt, som vore den tjock, svart lava. Mor börjar prata om någon släkting vars man hade casa chica, det vill säga en utomäktenskaplig familj. Hon skrattar när hon säger att trots att det är fruktansvärt att männen där är sådana otrogna svin, och att svineriet är något man i viss mån idoliserar. Så stämmer hon upp till sång och sjunger en corrido, den som jag hört så många gånger som barn, den om Juan Charrasqueado, som handlar om en ranchero som var en äkta drinkare, förförare och hasardspelare. Denne Juan var modig, un buen gallo och tog minsann skamlöst oskulden av de allra vackraste kvinnorna i byn. En lördag när han stupfull möts av nyheterna att hans erövringar retat upp byns män och nu är efter honom, hinner han inte ens sätta sig på sin häst och fly, innan de hinner ikapp honom och dödar honom med ett revolverskott för hjärtat. Sången slutar med hur man i en liten stuga kan höra ett barn gråta och hur hans mor ömsint tröstar honom och därefter ber för sin Juan, som var ett fyllo, en slyngel och en hasardspelare.
Vi skrattar som små barn åt den mexikanska machismon, åt paradoxen att det mexikanska folket hyllar den samtidigt som alla (kvinnor) avskyr den. Sedan sätter vi oss till bords och äter vår frukost.

När det skymmer frågar hon mig om det inte snart är dags att skaffa barn, tiden går ju och hon vill så gärna ha barnbarn. Snart finns hon ju inte kvar här längre, snart är det nog dags för henne att vila i jorden, säger hon med sitt allra mest kärleksfulla leende och jag säger något irriterad att jag inte tycker om att vi alltid ska diskutera hennes stundande död. Men jag är inte irriterad, jag är lika bedrövad som jag var som barn när hon pratade om hennes kommande död. Om vi satt i vardagsrummet brukade jag krypa ned under bordet och stirra upp i dess vita undersida samtidigt som mor stillsamt pratade om döden som något ljuvt, som Guds smekning mot ens kind. Och jag trodde på henne. Det var aldrig döden som skrämde eller gjorde mig ledsen, tvärtom såg jag nog fram emot den. Det var tanken på att bli lämnad ensam på jorden som gjorde mig bedrövad. Och under bordet kunde mor höra min röst som sa att om hon skulle lämna mig så skulle jag minsann följa med.

När jag på söndagen sitter på bussen på väg hem till Göteborg, ser jag hur himlen spricker upp och är klarblå, men hur ett ändlöst mörker trotsigt ruvar över jordens anlete.

Den övre delen av fotot togs någonstans på vägen till Göteborg. På den undre delen sitter min syster, mor och jag i mitt barndomshem. Året är 1981 och jag är fyra år gammal.